Jag borde kanske bearbeta julen lite och sedan försöka gå vidare. Man blir lite konstig av juljäktet, det tycker arbetskamrat Snälla A också. Vi klarar inte att läsa romaner, det får bli veckotidningar istället. Det är knappt jag klarar av en veckotidningsnovell, men de är ofta så konstiga. Jag har försökt ta mig igenom boken Delhis vackraste händer sedan långt före jul.
Man får så konstiga funderingar. Chefen tar en näve av Duktiga A:s smågodis och jag tänker: Men vänta nu. Han skulle ju bara äta sådant som växer ovan jord och inget som växer under. Var växer lakrits och hallonbåtar?
Duktiga A själv smyger runt med en CD-spelare och försöker spela julmusik. Annan personal stänger av den så fort de kommer åt. Duktiga A är nog den enda som älskar julen.
Claes Malmberg kommer in och sneglar lite på barnfilmerna. “Jag är också känd!” tänker jag stolt. Jag har en blogg med 4-5 läsare. 3? Mia Skäringer tittar in. Jag pratar med hennes dotter, de är väldigt lika. Mia ser alltid lite ledsen ut men jag gillar henne jättemycket. En gång köpte hon det sista exemplaret av en utgående Legoprodukt. Sådant glömmer man aldrig.
En kund ringer och pratar med Duktiga A. Hon vill lägga undan tre stora Legokartonger. Hennes man ska komma från Belgien direkt till oss och köpa ut dem. “Normalt gör vi inte så”, säger Duktiga A. I värsta fall kommer inte kunderna och då står vi där med stora, dyra saker som är svåra att sälja efter jul. Men hon gör i alla fall ett undantag.
Sedan ringer kunden och berättar att hennes man hittat Legokartongerna i Belgien. “Förstår du nu att vi inte vill lägga undan”, säger Duktiga A. Det förstår kunden.
På kvällen kommer kunden in i affären och vill prata med Duktiga A. Hon har med sig Belgisk choklad som Duktiga A får för att hon “inte ska tappa tron på mänskligheten.” Den var gudomligt god! Jag hoppas den har vuxit ovan jord.
Chefens Dotter sitter i personalrummet och frågar sin pappa om hon kan få en häst i julklapp. Fast hon är över 20 och har nog förstått att hon aldrig kommer att få en. “Du skulle ha en hästbonde”, säger Chefen. Javisst! Bonde söker fru nästa år! Men det vill hon inte. Hon vill särskilt inte ha hästbonden som var med i programmet i år, för han var sliskig och så har han dålig ekonomi. “Jag släpper av sig på Skaraslätten, så kan du gå runt och kolla in bönderna”, säger Chefen. “Du älskar verkligen mig, va?” säger Chefens Dotter.
Jag berättar om en rolig dröm jag haft. “Drömmer du så roligt?” säger Duktiga A. “Jag drömmer att jag beställer 144 transformers och så kommer det bara 72.”
Snälla A försöker sälja dockvagnar. En kund är intresserad av en vagn som är slut i affären men kanske finns på lagret. Hon springer ner och tittar. När hon kommer upp fortsätter hon prata om vagnens fördelar. “Det var värst vad han var ointresserad”, tänker hon surt medan hon pratar. Sedan inser hon att hon pratar med fel kund.
Jag säljer en dvd-film till en liten flicka och frågar om jag ska plombera den.
“Plombera?” säger flickan.
“Ja, i så fall sätter jag plast runt den så du kan byta den sedan.”
Hon tittar oförstående på mig.
“Mot vaddå!?” säger hon.
Inte vet jag.
Snälla A visar hur ful hud hon har fått på armen när hon klämmer ihop den mellan två fingrar. “Det har ju jag med!” ropar jag och klämmer på min hud. Så står vi där och klämmer på olika ställen och tittar hur fult det blir. Det är roligt att vara i klimakteriet tillsammans med en kompis.
En liten pojke köper ett Chuggingtontåg. “Nu har jag ännu flera mångare!” säger han glatt.
“Lägg det i påsen nu så den inte försvinner”, säger hans pappa.
“Men om påsen försvinner, då försvinner ju allt!” säger pojken.
Duktiga A springer runt med en penna i handen som hon inte känner igen. “Nu har jag sprungit runt med en penna i handen i en timma”, säger hon, “och jag har ingen aning om var den kommer ifrån.” Det är ok så länge det bara är en penna, men när hon börjar springa runt med en blodig yxa som hon inte vet var den kommer ifrån måste vi ingripa, tänker jag.
Chefen tittar på oss, nästan med ömhet. “Mina krigare”, säger han. Så det är så han ser oss. Hans lilla armé. Hans lilla leksaksarmé.
Annars går han mest runt och är sur, det säger han själv. Han funderar på hur han kommer att bli som gammal. Vad är det med den gamle mannen, kommer folk att säga. Han slår barn! Någon vet svaret:
“Han var l-e-k-s-a-k-s-h-a-n-d-l-a-r-e!” Då förstår dom.
“Titta vilken förbättring det blev!” ropar Duktiga A. Hon har trätt en kartong över huvudet på Chefen. Ja, det blev mycket bättre.
Sedan sitter han i personalrummet och berättar att han sett ett reportage om stackars arbetare i Kina som tillverkar leksaker. Mycket att göra inför julen, mycket övertid. “Men vi då”, suckar han och gömmer huvudet i armarna.
Han frågar extraarbetare Lilla H hur gammal hon är. “18 år och oskuld”, säger hon blygt fast hon snart är 30. Chefens fru som också sitter vid bordet fäller någon kommentar om att det är verkligen inte vi, hon knuffar på mig och skrattar grovt. Men då känner jag att nej, jag är oskuld. Det kommer jag alltid att vara. Jämfört med andra.
Jag sätter mig på spårvagnen hem och strölyssnar på de andra passagerarna.
“Det blev alldeles vått och fuktigt mellan benen i sängen”, hör jag en flicka säga. Då lyssnar man ju lite extra.
“Hälften av äggsmeten hade åkt igenom”, fortsätter hon och så går hon och hennes kompisar av i Brunnsparken och jag får aldrig reda på varför hon hade äggsmet i sängen.
När jag kom hem hade Prinsen tagit fram granen. Den som snurrar och byter färg. Det låg t.o.m. små paket till mig under den. Fast vi hade sagt att vi inte skulle ha julklappar. Och så hade han - som han sa - briljerat med att griljera skinkan. Så åt vi vörtbröd med skinka och så var julen här igen.
Och redan på annandagen var det dags att gå till jobbet. Jag tyckte nog synd om mig själv och gnällde tills Chefen skickade hem mig lite tidigare när han tröttnade. Så var den julen över. Jävla jul.
Det var det. Nu blir det vår.
