Prinsen och jag åker sällan till Stockholm för det blir alltid så här jobbigt; småflickorna rusar till, alla vill ju se Prinsen, Polisen kommer och spärrar av, butiksägarna klagar, jobbigt för Prinsen och lätt förödmjukande för mig. Trots det hade vi en härlig resa med soligt väder.
Det är ganska roligt (eller skrämmande) att Prinsen jobbar på att göra vårt hem trådlöst. Det är ju en textilares mardröm att stå utan tråd.
”Trådlösa Damer är också bra”, sa Prinsen.
”Men då kan dom ju springa fritt omkring så man inte vet var man har dom”, sa jag och undrade hur han menade.
”Damer utan en tråd på kroppen”, förtydligade Prinsen.
Ibland tittar jag med ömhet på Enterknappen på min dator. Tänk om jag hade vetat den där dagen år 2003 vad det skulle betyda när jag tryckte på den. Att det skulle leda till att jag träffade Prinsen och gifte om mig, det hade jag nog aldrig trott att jag skulle göra.
Jag var inne på Spray och slängde ut en fråga; ”Är det någon som kan programmera i Assembler?” Jag var också intresserad av att höra mer om progressiva glasögon eftersom jag funderade på att skaffa sådana. Och så tryckte jag på den där Enterknappen. Jag kallade mig Annie, som min mormor.
Någon (Prinsen alltså) som kallade sig Vin Diesel svarade att han inte kunde Assembler men Shellscript. Just det där med Vin Diesel var ju lite olyckligt eftersom det visade sig att Vin är homosexuell, fast det visste ingen av oss just då.
Jag hade ingen nytta av Shellscript, men det visade sig att han var väldigt duktig på allt som rörde elektronik. Så vi mailade lite fram och tillbaka om transistorer och på den vägen är det. Det är så romantiskt och nu jobbar han natt och jag saknar honom.
Familjeråd!
Alla måste hjälpa till att vårstäda i trädgården
Så fort vi har kommit på
hur man tar sig nerför trappan
Vi passar Prinsens barnbarn. Det är lite jobbigt när man är förkyld, men jag kom på något positivt med det.
Jag har ju inga barn och det är lite ledsamt i sig. Man vill ju gärna föra något vidare.
Prinsen kan säga till sina barnbarn: ”Om ni blir välväxta och intelligenta, bra på logiskt tänkande, elektronik och datorer – då har ni fått det från mig!”
Men jag kan i alla fall säga: ”Om ni blir förkylda – då har ni fått det från mig!”
Jag sitter här hemma med en förkylning. Det värsta är att det kan bli väldigt dyrt med snuva. Jag rekommenderar alla att köpa storförpackningen. Köper man näsdukar styckvis blir man nog tvungen att ta sms-lån.
Jag fick just veta att min morbror drabbades av en hjärtinfarkt i påsk. Han fick för sig att han behövde träffa en läkare, vilket förvånar mig eftersom den delen av min släkt inte tycker att man ska störa läkarna i onödan. Ambulans var naturligtvis inte att tänka på. Nej, han knallade ner till spårvagnen och det är inte precis nära. Och så iväg till vårdcentralen. Där förstod de allvaret och strax var en ballongsprängning gjord och nu är han hemma. Tjosan!
Om ni visste så mycket vi expediter i kassorna tänker på 50-öringarna! Om en kund köper något för 49,50 blir jag så ledsen om hon betalar kontant, för då förlorar hon ju 50 öre. Om hon däremot drar fram ett kort blir jag glad. Om hon betalar två varor för 49,50 och 19,50 och sedan betalar kontant blir jag glad. Då slapp hon ju betala 50 öre extra. Och om jag slår in tjugo olika varor och det slutar på en jämn summa och kunden tar fram sitt kort tycker jag att då var det ju ett bortkastad jämn summa.
Avrunda uppåt för barn tycker jag är grymt. De åker ju alltid på att betala den där 50-öringen eftersom de alltid betalar kontant.
Och vad ska man säga? I början sa jag ”Då blir det 50 kr om du betalar kontant eller 49,50 med kort”. Men det blev så långt att säga och många (äldre kunder) tog illa upp. ”Har ni TVÅ OLIKA priser här?” frågade de och tittade argt på mig som om jag försökte lura dem. ”Ja, ett billigare pris för de trevliga kunderna och ett högre pris för de otrevliga”, fick jag lust att säga då, fast det gjorde jag aldrig. Nuförtiden säger jag bara att det blir 50 kr. Om dom betalar med kort får de en glad överraskning när jag slår in 49,50 i kortdragaren. Fast det är inte bra det heller. ”Det blir så rörigt när du säger ett pris och man ser ett annat i maskinen”, säger (de äldre) kunderna. Men så har det väl alltid varit i mataffärerna där de har kvar 10-öringarna på sina priser. Man tycker att kunderna borde ha vant sig. Många drar fortfarande fram 50-öringar (mest barn) och vill betala med dem.
Det händer så konstiga saker när jag tittar på tv. Plötsligt öppnas luckan till dvd-spelaren. Och hoppsan så har jag börjat spela in någonting av misstag och då kan man inte växla till en annan kanal.
Jag pratar nostalgiskt om den gamla tiden då det bara fanns en kanal och en knapp för att sätta på och stänga av tv-n. Prinsen säger att han kan fixa en tv som bara visar en kanal. Då får jag problem att välja vilken kanal jag vill ha. Ettan eller tvåan kanske. Men tv 8 har roliga program om att köpa eller renovera hus. ”Vi kan ha åtta tv-apparater med en kanal i varje”, säger Prinsen. ”Yes! Där har vi det!”
…i jakten på lyckan. Andra vet att lyckan finns i Borås med omnejd.
Så dit åkte vi, Prinsen och jag i helgen. Prinsen imponerade stort när det visade sig att han har samtliga Kinnas garn- och tygaffärer inlagda i sin GPS.
Sedan försvann han medan jag drömde mig bort bland bomullsgarnerna. Det visade sig att han – utan att ha blivit ombedd – gick igenom alla reagarnerna för att kontrollera vilka som innehöll acryl. Han hann också inspektera den billiga overlocktråden för att konstatera att det bara fanns tråkiga färger. Sådant spar mycket tid för mig.
Och när vi lämnade affären ropade han ”Thank you Kinna Garn”, för så ska man säga, det har han sett på Project Runway som han tvingats genomlida i timmar.
I tygaffären ”Skroten” valde Prinsen ut en ny vaxduk till köket som faktiskt var riktigt fin. ”Thank you Skroten”, ropade Prinsen och så åkte vi vidare till det trevliga Café Skrädderiet för att äta paj. Finare miljö är svår att finna.
För att återgå till ämnet så finns nog lyckan där Prinsen är, oavsett var i världen det är. Nu ska jag lägga på den nya vaxduken.