En Okänd Dams Blogg

Jaha. Nu har Prinsen ställt oss i bostadskön på Gotland. Så när vi har sålt alla våra saker så flyttar vi till Gotland. Sedan gäller det bara att hitta en bra lokal där Prinsen kan ha sin studio. Jag menar där han kan utföra sin brasilianska vaxning. Jag har försökt förbereda honom på att kvinnor som söker sig till en manlig vaxare kanske förväntar sig något mer.

Jag undrar om dom över huvud taget tar in Prinsen på kursen. Jag undrar också varför inte en massa män går på sådana kurser. Eller det kanske de gör, fast jag inte vet om det. Jag undrar vem de får öva sig på. Det är så mycket man undrar.

Visst blir man lite knäpp när man bloggar. När man åker någonstans eller ser något roligt så tänker man genast på hur man ska formulera det i bloggen. Jag kom att tänka på en serie jag läste för länge sedan:

Vi talade om livet en dag, Prinsen och jag. Vi pratade om att när man blir äldre förstår man att livet inte är oändligt. Man kanske inte hinner förverkliga alla sina drömmar. Man kanske inser att man aldrig kommer att gå den långa utbildningen till gynekolog och istället ta den betydligt kortare kursen till brasiliansk vaxare.

Första veckan efter semestern går bra. Det är roligt att träffa alla arbetskamrater och se vad som har hänt i affären. Andra veckan går betydligt sämre. Då börjar man inse att man ska stanna där ett tag. Jag blev så trött så jag skickade ett sms till Prinsen.
Vi säger upp oss och säljer alla våra saker.
Prinsen sms-ade tillbaka.
Bra idé! Vi börjar med dina.
Då blev jag lite fundersam. Är det mina Billy-hyllor med glasdörrar han tänker på? Mitt Röstrandsporslin?

Och vad ska man göra efter man har sålt alla sina saker. Åka till Indien och börja med yoga? Jag vill helst inte åka så långt bort. Inte heller vill jag segla jorden runt. Med min hy tål man inte solen så bra på sjön. Jag skulle hellre vilja sitta i en liten stuga på landet, och då är det ju väldigt opraktiskt om man säljer alla möbler och porslin.
Så var vi tillbaka på ruta ett.

Aftonbladet har en fruktansvärt tragisk artikel om en 12-åring som av misstag sköt ihjäl sin farmor när hon skulle sitta barnvakt. Hon blev bara 65 år.
Samtidigt som man läser artikeln ser man en liten film där en tuff cowboy skjuter ett skott och sedan blåser på pistolen.

Filmen avslutas med texten Vågar du?
Vaddå? Skjuta farmor?

Igår när jag kom hem från jobbet hade jag en liten orgie. Jag gick till affären och köpte färdiglagad mat, Coca Cola, ostbågar, jordgubbar och choklad. Det är inte bra i längden, men vilken energi jag fick! Jag sprang upp och nerför Prinsens trappor och städade och tvättade. Nyttig kan jag vara i morgon, tänkte jag. Och förresten läste jag gamla tidningar på Visbys museum. Det här t.ex.

“Ack om jag hade hennes fylliga charm…” 

Just det. Jag har både pengar och nära till en liten mataffär. Nu finns det ingen ursäkt längre.

I Vetlanda såg vi den här affären:

Det är där vi har varit på semester, på Gottland.
Och idag såg jag den här skylten på en affär:

Det var dit vi återvände efter semestern, till Gotteborg.
Undra på att jag får så många hål i tänderna!

Jag vill inte skrämma någon, men det som ni sett på tv och bio händer just nu i verkligheten, i Göteborg. King Kong är här. Och han är här för att stanna ett tag verkar det som, för han har resväskan med sig.

Dagen började så bra. Denna sista dagen på semestern. Det är fortfarande sommar. Det är 28 grader utomhus. Damen och Prinsen vaggade upp ur sängarna och ner till sina datorer för att kolla mailen som de brukar.

Plötsligt kände Damen igen avsändaren på ett mail. Hon sprang upp från sin plats. ”Jäklar, jäklar, jäklar!” ropade hon. Det var värdinnan på Nygårds Herrgård som kommenterat inlägget om det dammiga golvet. Damen blev högröd i ansiktet. Hennes hemliga identitet var röjd. Skulle hon för en gångs skull tvingas stå för det hon skriver på sin blogg?

Damen vågade inte öppna mailet. Prinsen fick läsa. Prinsen påpekar att han aldrig tittade under sängarna. Det är sant. Han är oskyldig. Det är Damen (som arbetat på hotell och vet hur mycket prylar hotellgästerna glömmer) som brukar kräla på golvet för att förvissa sig om att inget är kvarglömt.

Värdinnan började mailet med att skratta. Det visar väl vilken fin och trevlig människa hon är. Skönt att hon inte var arg.
”Det var den dagen verkligheten sprang ikapp Damen”, skrattade Prinsen. Nu fattas det bara att han som satt upp staketen i Eksjö hör av sig.

Vi åkte vidare mot Eksjö i hopp om att en natt skulle komma då vi kunde sova i samma säng.
“Annars kan du få smaka på Hugos grova”, sa Prinsen och pekade på en skylt i ett café.
Det var ett mycket rimligt pris.

Jag älskar Alingsås med sina fina små trähus, men jag erkänner motvilligt att Eksjö är snäppet bättre.

Något jag inte förstår mig på är staketen i Eksjö. Hur tänkte de?
“Oj, jag satte pinnarna fel!” föreslog jag.
“Vi gör så här, jag är så trött på alla hundar som kissar på stolparna”, sa Prinsen.
Man kan också undra varför över huvud taget någon satte upp staket där. Det är inte så att de fyller någon uppenbar funktion.

Vi stannade coh tittade på en skylt med en karta över innerstaden. Någon hade satt dit en lapp med texten:
Stoppa invandringen nu!
Bevara det svenska kulturarvet.
Till vår lycka hade det inte gått igenom än, för sedan gick vi på thairestaurang och åt en god middag.