En Okänd Dams Blogg

Jag har varit på apotekets hälsokoll. Jag tyckte det var bra. En halvtimma pratade vi bara om MINA värden, MIN hälsa och MINA mål.

Pappa ringde på kvällen. ”Hur är det?” frågade han.
”6.3”, svarade jag. Skönt att kunna svara exakt när någon frågar.
6.3 var mitt kolesterolvärde. Det är inte jättebra. Men inte jättdåligt. Men jag ska försöka få ner det till under 5 som man bör ha. Jag har googlat på nätet vad man kan göra. Det är bra att äta mycket havregryn, helst 2 dl per dag. Jag äter gärna gröt på morgonen, men det blir bara 1 dl.

Prinsen tipsade om knäckflarn med havregryn som han och hans ex brukade baka förr i tiden. Så det gjorde jag igår.

Nästa gång vi träffar hans ex ska jag fråga om ett recept på havregrynstårta som hon tydligen ska ha.

Ullahau är en stor sanddyn på Gotland. Den började bildas på 1700-talet antagligen för att man avverkat för mycket skog. Det var viktigt att stoppa dynen från att sprida sig och förstöra skog och åkermark. Här gjorde Marcus Larsson en viktig insats och därför finns det en minnessten över honom.

Det är ganska roligt att tänka på hur det blev när han kom till himlen och Sankte Per frågade vad han uträttat i sitt liv.
Och Marcus Larsson harklade sig och svarade allvarligt och icke utan stolthet;
“Jag band sand.”

“Bageriet har bakat ett bröd speciellt till dig”, sa Prinsen.
Hur kan dom göra det, dom känner ju inte mig, tänkte jag.
Men sedan såg  jag brödet och förstod.

Nu har jag gjort det! Bokat tid på Apotekets hälsokoll. Jag passar på nu när Prinsen och jag just kommit hem från vår andra semesterresa. Den här gången till Öland och Småland. Jag har fyllt i ett formulär på nätet som man skulle göra innan man går på hälsokollen.
Hur ser en vanlig dag ut för dig? Jo just nu ser en helt vanlig dag ut så här:
*Stor frukostbuffé.
*Smaskig middag på restaurang med någon stor köttbit och
  naturligtvis en söt dricka.
*Fika på pittoreskt café, te och kanelbulle, kokosboll,
  vaniljbulle eller tårtbit. (I alla fall en varierad kost)
*Smörgås på kvällen med en jättestor mängd choklad och
  Mullsjökolor. Godisbiten Brejk är också jättegod.
Så ser en vanlig dag ut för mig just nu. Jag förväntar mig ett riktigt bedrövligt kolesterolvärde och ett enormt midjemått. Jag vägde mig faktiskt på en järnvägsstation i Småland. Jag blev lite chockad för jag har aldrig vägt så mycket som den vågen visade. Mannen som sålde biljetter ropade att vågen är felkalibrerad, i själva verket visar den för lite. Tack för det! Så det är en riktigt bra tid att gå och kolla sin hälsa.
Sedan är min plan att jag ska ha åtta sunda veckor utan socker och många joggingturer, eller i alla fall promenader. Och så går jag tillbaka till apoteket för att se hur mina värden förbättras, precis som i Anna Skippers program.

En dag höll allt på att gå åt helvete! Det var hos Systrarnas Lantcafé i Öhr. Damen stod länge och fumlade i den gamla köpmannadisken. Plockade upp, trillade ner, plockade upp igen, men hela tiden trillade det mellan fingrarna. Damen gav sig inte. Argare och argare, fumligare och surare. Färgen steg i ansiktet. Plockade och plockade. Svettig och svor “Fan! Fan!” Gav upp till slut och fullkomligt rasande letade hon rätt på Prinsen och skrek “Du måste hjälpa mig!”

Så nu vet hon säkert. Det är fullständigt omöjligt att bära 20 stycken Mullsjökolor med bara två händer och samtidigt vara beredd att betala med två femkronor och en tia.

I Gotlandsguiden som man får på båten, läste jag för första gången om begreppet Slow Fashion.  Jag kände direkt att det var något som passade mig. Jag har så svårt för att kasta gamla kläder. Tydligen handlar det också om att värna miljön och att ta producenters arbetsvillkor på allvar. Jag vill att kläder ska bli dyrare. Jag vill att arbetarna ska få drägliga arbetsvillkor och bra betalt. Jag vill att det ska bli billigare att tillverka kläder själv än att köpa dem.

På Bläse kalkbruksmuseum på norra Gotland hittade vi ett exempel på extremt Slow Fashion.

En hustru har kardat ull, spunnit det till garn, vävt ett tyg, valkat och sytt den här rocken till sin man. När mannen dog övertog hans måg rocken. Och när mågen pensionerades gav han i sin tur rocken till sin måg. Och nu hänger den på museet och ser egentligen fortfarande användbar ut. Härligt!

Själv tar jag varje sommar på mig min blå blus. Jag räknade ut att det måste vara minst 25 år sedan jag broderade och sydde den. De första 10 åren var den vit. Jag är nog en ganska god representant för Slow Fashion.

På semestern hinner man läsa mycket. När vi äter frukost på hotellrestaurangens terrass läser vi Gotlands Allehanda. De frågar folk om de har badat i havet än. “Nej, det är för kallt”, säger de flesta.
“Ja, det gjorde jag så fort isen släppte”, säger en man. Prinsen och jag huttrar. Nej, nu blev det lite för mycket mandom.

Vi kryper tätt intill restaurangens vägg för att hitta lite skugga. Vi har nog valt årets varmaste vecka för vår semester.
Då och då tittar Prinsen på mig.
“Oj, så du ser ut!” säger han och skrattar.
Det är för att han har nya glasögon.

Aftonbladets söndagsbilaga ger råd om hur man får sprutt på lusten. Ett råd till mannen är:
Gör sovrummet mysigare. Hur länge sedan var det du köpte nya lakan? Eller några fina kuddar? När kvinnan känner att mannen bidrar till hemmet blir hon oftat glatt överraskad.
Kan det verkligen stämma? Jag ser framför mig en arg kvinna som skriker “Hur i helvete kunde du tro att färgen på kuddarna skulle passa ihop med mattan!”

Olika experter svarar på läsarnas frågor. En kvinna har en man som drar sig undan och tittar på TV när hon vill “tala ut”. Varför är alla män så konflikträdda undrar hon.
Malena Ivarsson förklarar att män känner ett fysiskt obehag när det ska talas ut. De får förhöjd kroppstemperatur och för låg blodsockernivå. Hon tycker att kvinnan ska ge sin man en banan eller en smörgås före samtalet.
Ska jag tillämpa något liknande på Prinsen kanske? “Här Prinsen, ta en banan och sedan ska vi tala ut om röran i arbetsrummet.” Nej, då säger han säkert något om min röra och den diskussionen vill jag tilll varje pris undvika. Bäst att låta det bero. 

Jag tycker om att läsa om människor som inte är så jäkla duktiga. Jag hittade en artikel om antikrundans Anne Lundberg. Hon är inte duktig på någonting, säger hon. Hon kompenserar genom att vara arbetssam. Hon bakar, lagar mat och påtar i trädgården. Det blir sällan särskilt bra, men hon får mycket gjort! En underbar människa. Vacker är hon också.

Jag vet inte vem Malin Wollin är. Men hon skrev så bra i en tidning. Hennes man Joachim undrar varför det inte finns några rena dukar.
“Jo det ska jag tala om för dig”, skriker Malin argt tillbaka. “Det är för att det är jag som tvättar i det här hemmet!” 
Och det är helt ok att hon gör det, hon vill ha det så. Men hon tar ingen kritik.
Det är ungefär så jag känner för min toalettstädning. Det är min avdelning och jag gör det inte särskilt bra. Det borde jag förresten ta itu med just nu. Eller i morgon. Bara inte Prinsen säger något om det. I så fall vill jag nog ha en banan först.

Vi lånade varsin cykel och cyklade vid havet. Jag fick sådana 70-talskänslor när vi körde runt, vilda och fria. Josh och jag.

När vi kom till Fårösund fick vi nästan Här är det – känslan. Här skulle man kunna leva och bo. Vi sov på en gammal militärförläggning, nu omgjord till Hotell Kustparken. Så här ser det ut på utsidan, bara en tråkig barack.

Men inuti var det fin hotellstandard.
”Det här är byggt av folk som vet vad de gör”, konstaterade Prinsen belåtet. Han tittade på den ljudisolerade dörren med ordentligt lås. Jag tyckte bättre om de vackra spegeldörrarna på Nygårds herrgård. Och titta! En tofs satt fast i varenda nyckel. Hollywoodfrun Maria Mantazami skulle varit mycket nöjd.

Prinsen tittar på de välisolerade väggarna i Fårösund. ”Drygt 20 cm tjocka”, säger han och muttrar något om tilläggsisolering. Jag tänker på de vackra krokarna på Nygårds herrgård. Och de fina randiga tapeterna och den stora gamla spegeln.

På Hotell Kustparken hänger ordentliga brandvarnare i taket. På Nygårds herrgård fanns det minst två allvarliga fel på elektriciteten, sa Prinsen och berättade om vilka regler som finns.

På Hotell Kustparken sluttar duschgolvet åt rätt håll, ventilationen fungerar bra och allt är rent och prydligt. Prinsen tittar på elementet. ”Gedigen vattenburen värme, fackmannamässigt installerad”, säger han. Prinsen är mycket nöjd. Ibland tänker jag att vi skulle vara ett par som åker runt och testar olika hotell. Finns det ingen Michelin-guide för hotell?

Tyvärr var utbudet av tv-kanaler på Kustparken inte det bästa. Bara två kanaler. Och sedan försvann en och den som var kvar blev väldigt suddig. Det är ju egentligen inte därför man kommer, för att se på tv menar jag. Men Prinsen är en nyfiken natur och han älskar all slags teknik. Han funderade på vilken slags burk (digitalmottagare) hotellet kunde tänkas använda. Och så tog han på sig skorna och skulle gå iväg.
”Vart ska du?” undrade jag.
”Jag ska gå på burkjakt”, sa Prinsen allvarligt.
Farväl min älskade måtte han återvända välbehållen, tänkte jag och återvände till mitt korsord. Jag blev ganska duktig under sommaren. Men titta här! Måste de verkligen skrika ut hur lätta korsorden är. Det är ju en direkt hån mot oss nybörjare.
Nybörjarkryss, Sveriges lättaste korsord, superlätt…

Prinsen hittade så småningom ett koppslingsskåp och med hjälp av en ny sladd och diverse omstarter fick vi våra två kanaler och en skarp bild igen. Heja!
Här är Prinsen framför kopplingsskåpet. Kopplingsskåp gör honom alltid på gott humör.

Om ni undrar varför Prinsen ser ut som Josch Duhamel från Transformersfilmerna, så beror det på att jag äntligen har hittat ett igenkänningsprogram som klarar att matcha Prinsens utseende mot en kändis. (Samma program tycker att jag liknar både Grace Kelly och Sammy Davis Jr!) Det var alltså jag och snyggingen Josh på Gotland. Inte mig emot.

Hotellbaracken och hela området fick mig att att tänka på 40-talets sundhetsideal. Gamla bilder fladdrar förbi framför mina ögon. Jag ser manliga naturister dyka i skogssjöar. Kvinnor i baddräkter hjular. Lingflickorna kastar sina bollar. Jag tänker på alla militärer som drillats på området. Här har Sveriges ungdom danats.
Mandom, Mod och Morske män, tänker jag och utför några vriststärkande små hopp. Sedan blir jag trött och kryper ner mellan de sköna satinvävda lakanen. Lämnar man toalettdörren öppen på natten så blåser frisk, sval luft in i rummet. ”Utmärkt ventilation”, konstaterar Prinsen belåtet.

Ibland säger Prinsen så roliga saker. Meningar som jag spar i mitt hjärta och kanske ger ut i bokform så småningom. Som häromdagen när Prinsen sa;
Det är nog många som vill bli släta och fina i Havdhem.
Jag vet inte hur det är med den saken, men tydligen är det lätt att få lägenhet i Havdhem på Gotland.  Det bästa med Havdhem är att det ligger nära Hemse där det finns inte mindre än två garn- och tygaffärer!

Idag har jag skuttat runt och gnolat på Olas låt Overdrive. Fast jag sjunger 
Ooooooooo over you
när det ska vara
Ooooooooo overdrive
Jag hittar ofta på egna texter utan att tänka på det. Ibland har jag glömt den riktiga texten, eller så har jag inte förstått eftersom min engelska inte är det allra bästa.
Damen betraktade det som sin konstnärliga frihet,
Prinsen betraktade det som Altzheimers,
hörde jag Prinsen muttra i köket.