En Okänd Dams Blogg

Först tyckte vi det var så bra, det här med godisaffären alldeles utanför vår dörr på hotellet. Men snart blev det ett problem. Affären stängde redan klockan 8 och ett galler drogs för.

Prinsen och jag hängde ofta utanför gallret och funderade på hur vi skulle ta oss in.
Det fanns hänglås på golvet, men jag tror att jag skulle kunna krypa under ändå.

Prinsen var mer inspirerad av Fångarna på fortet och när han upptäckte ett utrymme mellan gallret och taket tänkte han att han skulle kunna klättra upp och över.
Ett annat problem vi hade var att vi köpte på oss för mycket godis före 8. Det är så svårt att sluta äta när man väl börjat. Jag försökte gömma min påse för mig själv, men det fungerade inte. Tills jag hittade det perfekta gömstället i lådan jämte hotellbibeln. “Gode Gud jag lovar att inte äta mer godis idag”, sa jag. Och tydligen har jag någon liten respekt för religionen kvar för det fungerade!

If a fire occurs in your room:
• Leave your room
• Close the door
• Don’t tell the others

Prinsen och jag läser hotellets instruktioner hur vi ska göra om det börjar brinna. Fast det sista var Prinsens tillägg. Vi är på Rasta Hotell utanför Mariestad, ett paradis på jorden. Titta här:
Åt ena hållet – hotelldelen.

Åt andra hållet – en godisbutik.

Ja ni ser rätt, det är över 600 sorters godis!
Restaurangen och butiken har öppet 06 - 24 och på kvällarna kan man ta härliga promenader utmed landsvägen.

Och man fick ta hur många tomma plastlådor man ville.

Jag skulle kunna leva hela mitt liv på Rasta!

Vi har fått vara med om så mycket. Vi har hört Tina Thörner tala om hur manliga rallyförare gör när dom kissar å såna grejer. Vi har sett jättekonstiga saker som en vanlig liten farbror kan göra med en Bobcat.

Vi har sett en pojke köra över sin pappa och lillasyster.

Nu har vi inga problem i världen, förutom vissa logistiska. Man har fyra smörgåsar av två sorters bröd. Och man vill inte äta två likadana bröd efter varandra. Man vill heller inte äta två marmeladsmörgåsar efter varandra. I vilken ordning ska man då äta sina smörgåsar?

Jag har varit på apotekets hälsokoll. Jag tyckte det var bra. En halvtimma pratade vi bara om MINA värden, MIN hälsa och MINA mål.

Pappa ringde på kvällen. ”Hur är det?” frågade han.
”6.3”, svarade jag. Skönt att kunna svara exakt när någon frågar.
6.3 var mitt kolesterolvärde. Det är inte jättebra. Men inte jättdåligt. Men jag ska försöka få ner det till under 5 som man bör ha. Jag har googlat på nätet vad man kan göra. Det är bra att äta mycket havregryn, helst 2 dl per dag. Jag äter gärna gröt på morgonen, men det blir bara 1 dl.

Prinsen tipsade om knäckflarn med havregryn som han och hans ex brukade baka förr i tiden. Så det gjorde jag igår.

Nästa gång vi träffar hans ex ska jag fråga om ett recept på havregrynstårta som hon tydligen ska ha.

Ullahau är en stor sanddyn på Gotland. Den började bildas på 1700-talet antagligen för att man avverkat för mycket skog. Det var viktigt att stoppa dynen från att sprida sig och förstöra skog och åkermark. Här gjorde Marcus Larsson en viktig insats och därför finns det en minnessten över honom.

Det är ganska roligt att tänka på hur det blev när han kom till himlen och Sankte Per frågade vad han uträttat i sitt liv.
Och Marcus Larsson harklade sig och svarade allvarligt och icke utan stolthet;
“Jag band sand.”

“Bageriet har bakat ett bröd speciellt till dig”, sa Prinsen.
Hur kan dom göra det, dom känner ju inte mig, tänkte jag.
Men sedan såg  jag brödet och förstod.

Nu har jag gjort det! Bokat tid på Apotekets hälsokoll. Jag passar på nu när Prinsen och jag just kommit hem från vår andra semesterresa. Den här gången till Öland och Småland. Jag har fyllt i ett formulär på nätet som man skulle göra innan man går på hälsokollen.
Hur ser en vanlig dag ut för dig? Jo just nu ser en helt vanlig dag ut så här:
*Stor frukostbuffé.
*Smaskig middag på restaurang med någon stor köttbit och
  naturligtvis en söt dricka.
*Fika på pittoreskt café, te och kanelbulle, kokosboll,
  vaniljbulle eller tårtbit. (I alla fall en varierad kost)
*Smörgås på kvällen med en jättestor mängd choklad och
  Mullsjökolor. Godisbiten Brejk är också jättegod.
Så ser en vanlig dag ut för mig just nu. Jag förväntar mig ett riktigt bedrövligt kolesterolvärde och ett enormt midjemått. Jag vägde mig faktiskt på en järnvägsstation i Småland. Jag blev lite chockad för jag har aldrig vägt så mycket som den vågen visade. Mannen som sålde biljetter ropade att vågen är felkalibrerad, i själva verket visar den för lite. Tack för det! Så det är en riktigt bra tid att gå och kolla sin hälsa.
Sedan är min plan att jag ska ha åtta sunda veckor utan socker och många joggingturer, eller i alla fall promenader. Och så går jag tillbaka till apoteket för att se hur mina värden förbättras, precis som i Anna Skippers program.

En dag höll allt på att gå åt helvete! Det var hos Systrarnas Lantcafé i Öhr. Damen stod länge och fumlade i den gamla köpmannadisken. Plockade upp, trillade ner, plockade upp igen, men hela tiden trillade det mellan fingrarna. Damen gav sig inte. Argare och argare, fumligare och surare. Färgen steg i ansiktet. Plockade och plockade. Svettig och svor “Fan! Fan!” Gav upp till slut och fullkomligt rasande letade hon rätt på Prinsen och skrek “Du måste hjälpa mig!”

Så nu vet hon säkert. Det är fullständigt omöjligt att bära 20 stycken Mullsjökolor med bara två händer och samtidigt vara beredd att betala med två femkronor och en tia.

I Gotlandsguiden som man får på båten, läste jag för första gången om begreppet Slow Fashion.  Jag kände direkt att det var något som passade mig. Jag har så svårt för att kasta gamla kläder. Tydligen handlar det också om att värna miljön och att ta producenters arbetsvillkor på allvar. Jag vill att kläder ska bli dyrare. Jag vill att arbetarna ska få drägliga arbetsvillkor och bra betalt. Jag vill att det ska bli billigare att tillverka kläder själv än att köpa dem.

På Bläse kalkbruksmuseum på norra Gotland hittade vi ett exempel på extremt Slow Fashion.

En hustru har kardat ull, spunnit det till garn, vävt ett tyg, valkat och sytt den här rocken till sin man. När mannen dog övertog hans måg rocken. Och när mågen pensionerades gav han i sin tur rocken till sin måg. Och nu hänger den på museet och ser egentligen fortfarande användbar ut. Härligt!

Själv tar jag varje sommar på mig min blå blus. Jag räknade ut att det måste vara minst 25 år sedan jag broderade och sydde den. De första 10 åren var den vit. Jag är nog en ganska god representant för Slow Fashion.

På semestern hinner man läsa mycket. När vi äter frukost på hotellrestaurangens terrass läser vi Gotlands Allehanda. De frågar folk om de har badat i havet än. “Nej, det är för kallt”, säger de flesta.
“Ja, det gjorde jag så fort isen släppte”, säger en man. Prinsen och jag huttrar. Nej, nu blev det lite för mycket mandom.

Vi kryper tätt intill restaurangens vägg för att hitta lite skugga. Vi har nog valt årets varmaste vecka för vår semester.
Då och då tittar Prinsen på mig.
“Oj, så du ser ut!” säger han och skrattar.
Det är för att han har nya glasögon.

Aftonbladets söndagsbilaga ger råd om hur man får sprutt på lusten. Ett råd till mannen är:
Gör sovrummet mysigare. Hur länge sedan var det du köpte nya lakan? Eller några fina kuddar? När kvinnan känner att mannen bidrar till hemmet blir hon oftat glatt överraskad.
Kan det verkligen stämma? Jag ser framför mig en arg kvinna som skriker “Hur i helvete kunde du tro att färgen på kuddarna skulle passa ihop med mattan!”

Olika experter svarar på läsarnas frågor. En kvinna har en man som drar sig undan och tittar på TV när hon vill “tala ut”. Varför är alla män så konflikträdda undrar hon.
Malena Ivarsson förklarar att män känner ett fysiskt obehag när det ska talas ut. De får förhöjd kroppstemperatur och för låg blodsockernivå. Hon tycker att kvinnan ska ge sin man en banan eller en smörgås före samtalet.
Ska jag tillämpa något liknande på Prinsen kanske? “Här Prinsen, ta en banan och sedan ska vi tala ut om röran i arbetsrummet.” Nej, då säger han säkert något om min röra och den diskussionen vill jag tilll varje pris undvika. Bäst att låta det bero. 

Jag tycker om att läsa om människor som inte är så jäkla duktiga. Jag hittade en artikel om antikrundans Anne Lundberg. Hon är inte duktig på någonting, säger hon. Hon kompenserar genom att vara arbetssam. Hon bakar, lagar mat och påtar i trädgården. Det blir sällan särskilt bra, men hon får mycket gjort! En underbar människa. Vacker är hon också.

Jag vet inte vem Malin Wollin är. Men hon skrev så bra i en tidning. Hennes man Joachim undrar varför det inte finns några rena dukar.
“Jo det ska jag tala om för dig”, skriker Malin argt tillbaka. “Det är för att det är jag som tvättar i det här hemmet!” 
Och det är helt ok att hon gör det, hon vill ha det så. Men hon tar ingen kritik.
Det är ungefär så jag känner för min toalettstädning. Det är min avdelning och jag gör det inte särskilt bra. Det borde jag förresten ta itu med just nu. Eller i morgon. Bara inte Prinsen säger något om det. I så fall vill jag nog ha en banan först.

Vi lånade varsin cykel och cyklade vid havet. Jag fick sådana 70-talskänslor när vi körde runt, vilda och fria. Josh och jag.