En Okänd Dams Blogg

Ibland säger chefena så roliga saker.
En dag satt en av dem vid bordet i personalrummet och sa:
”När jag var 16 skickade farsan mig till slakthuset.”
(För att arbeta)

En annan dag fick den andre chefen ett konstigt känselbortfall i ansiktet. Vi fruktade stroke.
Jag pratade med hans bekymrade fru på telefon.
”Dom har röntgat huvudet men hittade ingenting”, sa hon.
När jag lagt på luren skrattade vi allihop. Det var ju det vi alltid befarat.
(Det var inte stroke, bara någonting med en tand)

Jag jobbar extra, det är lika bra. Den här värmen är lite för mycket för mig. Prinsen fick ett vykort från sin son som är på Kreta, där är det 40 grader. Varför betalar man för sådant?

Prinsen sms:ade och frågade och jag vill flytta med honom till Arjeplog. Man får 25′000 kr/person om man flyttar dit. I princip är jag med på att flytta vart som helst med Prinsen. Jag vet inte riktigt var det ligger, men det låter norrut och det låter svalt.

Jag rättade till mjukdjuren i korgen och tänkte på vår bloggvän.

Vilka otroliga förändringar hon gör i sitt liv! Jag tycker det är härligt. Jag fyllde på kulpåsarna och tänkte att om det inte blir bra så kan hon alltid börja på något annat. Hon verkar inte vara rädd för något.

Och när jag såg Diddl-figurerna hänga på sina krokar tänkte jag på min egen skilsmässa. Jag trodde jag skulle sitta alldeles ensam i en etta i Tensta, men så bra det blev! Fin lägenhet i min drömstad, fast heltidsjobb, jag hittade en Prins på nätet… Man ska aldrig vara rädd.

Elsie Johansson har just kommit ut med en bok om en gammal kvinna som börjar om. Och själv har hon brutit upp från ett 55 år gammalt äktenskap. Jag hoppas jag får börja om många gånger innan jag dör (Fast min gamle Prins får gärna hänga med), med nytt jobb och ny bostad och nya öar att åka till. (Kanske Island nästa gång?)

Vi tänker ofta på bloggvännen, Prinsen och jag. När vi var i tygaffären i Hemse på Gotland tänkte vi på henne.

Och efteråt, när vi kom ut på parkeringen tänkte vi på henne.

Men vad ska det bli av henne sedan? Det måste ju bli något helt annat?

Det ska bli spännande att fortsätta ta del av hennes liv, om vi får.
Jag kollade att prislapparna på håvarna stämde och så var den dagen slut.

“Vi har ingen swimmingpool, men vi har damm under sängen.”

Prinsen, 53

Den här veckan kände jag för att köpa en Damtidning. Den är ju för mig, det hörs ju på namnet. Men jag blir så trött.
Så här bygger du upp din höstgarderob. Så här förvandlar du ditt hopplösa rum. Så här tränar du dig stark. Så här lägger du om din livsstil och så här gör du skönhetskirurgi.
Det finns inga tidningar för Damer som faktiskt är ganska nöjda med hur dom är. Det slutar nästan alltid med att jag inte köper någon.
Gubben gjorde mig uppmärksam på att den nye mannen ska vara en riktig mjukis. Var precis som ni är! tycker jag.

Annars känns det ganska inne att vara en Dam just nu.
När Prinsen och jag åkte museijärnväg på Gotland (Dalhem) fanns den här skylten på tåget.

Här är en toalett för Quinnor, men de har även tänkt på Damerna.

Den här gotländska toaletten tyckte jag mycket om.
Det är en toalett för sorkar, töisar och… Damer!

Nu har man t.o.m. börjat döpa - inte fartyg - men i alla fall torrdockor efter mig! Den här ser jag varje dag på väg till jobbet. Här ligger den lite lågt i vattnet, men man ser tydligt att det står DAMEN på den.

Som jag skrev förut åkte jag till akuten i lördags. Det gjorde ganska ont i sidan hela tiden, men mest ont gjorde det när jag lutade överkroppen åt sidorna. Prinsen som alltid tar aktiv del i mitt liv erinrade sig att han läst om en kille med samma symptom. Det visade sig att han hade ett långt instrument kvarglömt i kroppen efter en operation.
Prinsen erinrade sig vidare att en marmeladsked med långt skaft försvunnit från vårt hem. Så nu tror han att jag svalt skeden. Vi får väl se vad röntgen visar.

Urografi med tomografi, rtg 1: Normalstora njurar belägna på vanlig plats. I en caudal calyx i vänster njure finns ett 150 x 20  mm stort konkrement, möjligtvis en marmeladsked. För övrigt inga urinvägsförkalkningar. Helt normala alyces och njurbäcken.

Jag har blivit utmanad av Lussan och här kommer mina svar:

1. Vilken hemlig dröm har du ännu inte uppfyllt?
Har jag någon hemlig dröm? Jag tror inte det. Det är bara den gamla vanliga, högst publika drömmen som alla som varit på min blogg vet om. Att skriva en bok. Ja, inte vilken bok som helst, en bestseller! Äsch, det spelar ingen roll om den säljer, det spelar ingen roll om den ens blir utgiven. Jag skulle helt enkelt vilja ha det gjort! Någon, jag vet inte om det var du Lussan (eller Maluca?) tipsade för länge sedan om Vulkan, där man kan publicera sin bok själv om ingen annan vill. Det skulle räcka för mig.
(Och så vill jag kunna tala med andar, det vore häftigt.)

Ska jag vara ärlig är det så här: Jag har läst om andra författare (har glömt vilka) som tar in på hotell den allra sista veckan, för att finputsa på de sista meningarna innan boken är klar. Det är den sista veckan jag är ute efter! Och det är kanske min allra hemligaste dröm. Att vara alldeles ensam på ett hotellrum och skriva. Och sova länge på morgonen. Och se lite på TV. Och ta en härlig dusch. Och skriva. Och sedan åka hem glad och utvilad med en färdigskriven bok under armen. Det är så själviskt, inte ens Prinsen får vara med.

Fast den här drömmen har jag haft sedan jag var liten och med tiden har den mest blivit ett skämt.

2. Vad är det som hindrar dig från att uppfylla denna dröm?
Jag måste först skriva en bok nästan färdig, och det är jättejobbigt. Och så är det alla rösterna:
”Inte kan väl jag…”
”Alla andra är ju så bra…”
”Jag har inget viktigt att säga, det kommer att bli en skittråkig bok.”
”Jonas Gardell har ju redan skrivit En komikers uppväxt. (Den passade annars väldigt bra in på min grundskola.)”
Och så är det den där meningen från Farmor och vår herre av Hjalmar Bergman. Jag kommer inte ihåg den exakt, men någon säger något om att allt viktigt redan är skrivet och nedtecknat i gudaktiga böcker så det är ingen mening för oss andra att sitta och rimtera ihop något mer.

3. Hur viktig är denna dröm – och dess uppfyllande – för dig?
Inte jätteviktig egentligen. Livet är bra ändå, men det vore kul.

4. NÄR kommer din dröm att vara uppfylld? Ju exaktare du anger din deadline, desto närmare är du målet.
Och nu hör jag Dr Phil inne i mitt huvud, det måste vara schizofrent. Han säger att skillnaden mellan en dröm och ett mål är att ett mål har en deadline. Så fort jag svarar på den här frågan har alltså drömmen förvandlats till ett mål. Det är lite skrämmande.

Få se nu. Den där sista veckan för finputset skulle jag kunna ta nästa år i början av oktober. Då är boken klar den 11 oktober 2009. Ok?

5. Vad tycker du saknas på denna blogg? Besök http://www.ronnybgoode.se och lämna en kommentar.
Ska jag skriva vad som saknas på min blogg? Eller ska ni andra skriva vad som saknas? Eller ska jag skriva vad som saknas på Lussans blogg? Eller är det på Ronnys blogg det saknas något?

Ja, det var väl inte så svårt? Gör nu så här: Utmana minst tre personer (eller flera) och ange deras blogglänkar i ditt inlägg. Jag utmanar härmed följande bloggare:
Jag nöjer mig med att utmana Babybaby, om du har lust. Jag är väldigt nyfiken på om du har någon hemlig dröm.

Det finns många tyskar jag tycker om och jag vill inte sprida fördomar, men…
Hur kan man campa PÅ EN VÄG!!!???
Vi kom åkande, Prinsen och jag, på en liten vacker väg utmed kusten. Och så plötsligt var det stopp! En tjock tysk hade parkerat sin stora campingbil mitt på vägen och spridit ut bord och stolar och andra grejer runtomkring.
Jag har inte ord att beskriva mina känslor, men jag satte en förbannelse på honom. Och när jag kommer till Tyskland ska jag tälta på Autobahn.

Vallmo är en annan växt som trivs på Gotland.

Här är en bild från utanför Lummelundagrottan. En liten rödhårig flicka har satt en vallmo i håret, det var så fint.

Och hela tiden kunde jag inte låta bli att tänka på Monets målningar.

På färjan skrev jag lite på min lilla nya Eee PC. En liten kille, 4-5 år, klättrade upp i stolen bredvid och tittade på den. ”Snygg dator”, sa han. Jag visste att den skulle imponera på någon!

Jag läste också den utmärkta skriften Gotlandsgiuden, där det står allt som händer på ön. Där finns även reportage om människor som lämnat fastlandet och startat företag på Gotland. Dom öppnar crëperier och odlar sparris.

När ska det hända oss? undrade jag. När ska vi känna att nu kan vi aldrig mer återvända till fastlandet, vi måste köpa ett gammalt ruckel och renovera det i 10 år och sedan öppna ett hantverks/elektronik-centrum.

När vi åkte förbi lämpliga ruckel skrek jag ”Här är det!”

”Här är det!” försökte Prinsen.

Men det rätta känslan ville inte infinna sig.
Vissa objekt var ändå direkt inflyttningsbara, möblerade och allt.

Jag lämnar lite av mitt urin till en fin ung kille. Han blir jätteglad och säger ”Tack så mycket!”
Var annars kan det hända än på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg?

Där är jag född för snart 47 år sedan och dit återvände jag för att dö idag. Eller kanske inte. Jag fick några tabletter och så skickade dom hem mig. Det var inte min tur. Jag har fortfarande en del saker att uträtta på jorden. Bestsellern t.ex. är ju inte klar än.

Prinsen och jag satt i alla fall några timmar på akuten eftersom jag fick så ont i sidan. Kanske beror det på en njursten, vi vet inte än.

Prinsen tyckte det var tråkigt att sitta i en litet undersökningsrum, men egentligen finns det så mycket man kan göra.
Man kan tvätta sig med sårsprit. Man kan spegla sig och klämma ut eventuella finnar. Man kan skicka Prinsen på desinficering. Man kan klistra EKG-elektroder på varandra. Man kan busa med personalen och tömma behållaren med farligt avfall på golvet och sedan ringa på larmet. Eller testa andningsluft och andningsoxygen och se vilket som är bäst. Prinsen tyckte det var mest intressant att studera den höj- och sänkbara sängen Oskar samt att skriva remisser.
Men sedan kom den trevlige läkaren Svein Olav och det roliga var slut för den här gången.