En Okänd Dams Blogg

Det som är ovanligt med svininfluensan är att dödligheten verkar vara högst bland människor i åldrarna 20-49 år.
Hämtat från nyhetskanalen.se

Jäklar!
Damen, snart 48

Stackars, stackars Sladdertackan som så ofta får migrän. Sladdertackan med anknytning till Borås. Hon får mig alltid att tänka på när jag bodde i en gammal liten etta i Borås (Tullen) och fick svår migrän och inte hade några tabletter. På den tiden visste jag förresten inte att det var migrän och vilka tabletter som hjälper mig.
Jag försökte sova men till slut gav jag upp och tänkte att nu duschar jag tills det går över! Fast lägenheten hade ingen dusch. Jag hade köpt en liten badbalja för barn och ett duschmunstycke på Clas Ohlson som jag kunde koppla till kranen. Den var egentligen tänkt för husdjur. Så där satt jag på golvet i min lilla balja och duschade och duschade halva natten. Emellanåt fick jag tömma ut vattnet i toalettstolen. Jag öste med en degskål.

Ibland, när jag kommer ihåg det, läser jag Lidas blogg. Hon skriver bra. Hennes blogg imponerade grymt på mig idag. Prinsen och jag brukar titta på Dr. House. När det kommer något riktigt svårt fall chansar vi alltid på Lupus.
“Men… skulle det inte kunna vara en släng av Lupus?” säger vi och tittar på varandra. Dr. House har nästan alltid med Lupus som ett alternativ, men jag kommer inte ihåg om det någonsin varit Lupus. Och jag vet ju ändå inte vad det är.

Jag tycker om Dr. House. Han är rakt på sak och inte en massa jobbiga känslor. Ännu bättre tycker jag om Doc Martin. När han äntligen får kyssa den vackra Louisa börjar han prata om hennes munhygien - i all välmening förstås.

Och när någon vill bjuda Doc Martin på fest och frågar om han vill ha en trevlig kväll i glada vänners lag säger Doc Martin bara “Nej” och stänger dörren.

Jag tänker ofta på Doc Martin när jag jobbar i affären. När någon frågar om vi har en speciell sak räcker det inte med att bara säga “Nej”. Då ser dom konstiga ut. “Nej, tyvärr”, är bättre. Eller “Nej, tyvärr. Vi har försökt i flera år att få tag på sådana men dom finns bara inte på marknaden längre.” Eller “Nej tyvärr! Jag skulle så gärna vilja ha en sådan själv. Dom är ju toppen! Men har du sett dom här andra som faktiskt är lika roliga?” Den sista meningen är förstås bäst. Då kan man få sålt något annat.
Men ibland vore det så skönt att bara säga
“Nej”.

När Prinsen äter på en folktom restaurang kommer det strax mängder med folk som också vill äta. När jag äter på en folktom restaurang får jag sitta där ensam och sedan läggs den ner. Så är det faktiskt. Men egentligen skulle jag skriva om chefens dotter som jag har skrattat åt.

Hon är liten och go och 12 år, men fruktansvärt lat! Och så är hon ganska överviktig så hon borde verkligen hålla igång. Hon berättade för mig att hon funderar på att söka in på danslinjen på gymnasiet. Utmärkt! tänkte jag. Hon behöver ju hoppa och skutta. 

Chefen kör med henne när hon hälsar på i affären. Han sätter sopborsten i händerna på henne och beordrar henne att sopa. Skitsur går hon runt och kör borsten framför sig. På ett ställe låg det en leksak på golvet.
“Damen kan du ta upp den?” gnällde hon. “Jag orkar inte böja mig ner.”
Förstår hon verkligen vad det innebär att dansa? Och sedan fick jag så roliga fantasier i huvudet. Jag såg en liten knubbig arg flicka i rosa balettdräkt, tyllkjolen står rakt ut under hennes stora mage. Balettfröken instruerar och den lilla flickan protesterar.
Snurra runt? Då kommer man ju bara tillbaka där man var!
På ett ben! Kan man inte få använda båda?
Hoppa upp? Då kommer man ju bara ner igen!
Ner? Nu igen! Vi böjde oss ju alldeles nyss! 

Det började med att Duktiga A på jobbet packade upp Clementoni-pussel. Där fanns motiv från Rom och Bora Bora och Paris och fjäll i Kanada.
”Är det något ställe som du känner att du måste komma till innan du dör?” undrade Duktiga A. Själv drömde hon om Nya Zeeland. Jag funderade en stund och kom fram till att jag skulle vara fullkomligt nöjd om jag en enda gång till fick komma till Lidköping.

Så då åkte vi iväg Prinsen och jag till Lidköping. Vi hyrde en lägenhet nära centrum och så ville jag gå till Rörstrands cafeteria och titta på deras diskställ. Det gör jag alltid när jag är i Lidköping.

Den här gången fanns det bara Ostindia och Mon Amie. Andra gånger kan där finnas både Swedisch Grace och Sundborn.
Sedan kan man handla. Det gjorde jag en gång. Och sedan handlade jag en gång till. Och sedan smet jag ut en tredje gång när Prinsen sov. Prinsen har börjat fundera på vad han ska skriva i sin nystartade blogg www.metrobloggen.se/attlevamedenporslinsberoendekvinna .

Bild på vår diskmaskin (Swedish Grace och Höganäs)

Jag trivs i en småstad. Varje natt sprang jag upp och fotograferade sovande småstad. Jag älskar sovande småstäder!

Och när jag tittade på bilderna såg jag det märkliga himlafenomenet uppe till höger. Det kom fram varje natt vid 2-tiden. Vad är det? Ett Ufo?

Sedan finns det naturligtvs mycket mer att säga om utsikten från Kinnekulle och hela ängar med smultron,

om Läckö slott och om falska svanar och om äkta,

om Medeltidens värld i Götene och om Arn! (För han finns på riktigt!)

Om roliga får som tuggar snett,

om besök på Garströms Konditori med inredning från 1886,

om restaurangen vid Kinnekulle med vindruvor i taket,

och om gula rapsfält och linfält så blå att man tror det är vatten.

Sedan kom Prinsens syster på att hon också ville till Lidköping. Och då ville Prinsens bror också dit. Och Duktiga A på jobbet. Det är ofta så med Prinsen – han startar trender.
När han är i Visby och tittar på fula skjortor i en folktom affär, då kommer det fram Damer från alla håll som också nödvändigtvis vill titta på fula skjortor. Fast jag misstänker att det egentligen är Prinsen de vill titta på. Han är fin, min Prins.

(Bilden är publicerad med Prinsens tillstånd.)

Så har det börjat. Göteborg invaderas av småbarn som kommer hit från alla hörn av världen. Lika mycket för att sprida svininfluensan som för att spela fotboll enligt tidningarna.

Det blir fullt och jobbigt på spårvagnarna och i affären med alla lag som springer omkring. Jag har övat mig på att säga till dem. Till de tyska barnen säger jag “Hören! Verboten!”
Till de engelska barnen skriker jag “That’s enough!” Det gjorde jag förra sommaren och det fungerade jättebra.
Men på spårvagnen i morse fanns det italienska barn och vad säger jag till dem?

Det är faktiskt så att jag kan lite italienska. Det kan jag tacka min lillebror för. När vi var små åkte vi till Italien och då skrev han en liten sång. Den är så här (hoppas jag kommer ihåg det rätt):

Lo studente è da Palermo
La seconda strada a sinistra
La prima strada a destra
Il ristorante italiano

Studenten kommer från Palermo
Andra gatan till vänster
Första gatan till höger
Den italienska restaurangen

Men jag tror att jag behöver några kraftfullare ord när jag ska säga till barn som busar i affären. Det slumpar sig så att Prinsen lärt mig säga Röd polygrip på italienska. Det är ungefär allt han kan.
Rosso papagallo
Det passar egentligen inte så bra i affären, men jag skulle tro att man blir ganska rädd om en främmande tant vrålskriker Röd polygrip i örat. Så rädd så man slutar studsa med bollarna eller skjuta med pistolerna eller vad det nu är man håller på med.

När jag tänker efter påminner Prinsen mig om en liten pudel som jag en gång kände och älskade. Det gör han ofta, när jag tänkter efter.

Hon ville gärna kramas och gosa och gulla och leka med bollar. Men när vi var ute och gick i skogen – då blev hon en jakthund! Man fick inte röra henne. Inte leka och inte klappa. Hon skulle spåra och gjorde det ganska dåligt. Hon missade rådjur som stod ett par meter ifrån henne. Hon hoppade över ormar utan att se dom. Fast en älg hälsade hon på förstås. Den var väl svår att missa.

Men nu kom jag av mig. Det är inte därför hon påminde mig om Prinsen. (Prinsen är säkert jättebra på att spåra) Prinsen tycker om att kramas och gosa och gulla och leka i sängen. Men när han passar sina barnbarn – då blir han en Morfar ut i fingertopparna. Han har stenkoll på barnen. Man får ta på honom men det blir inte särskilt passionerat. Man får knappt prata med honom.

Till slut fick vi i alla fall lämna tillbaka barnen till föräldrarna och jag fick tillbaka min Prins och så gick vi till Liseberg och tittade på Carl-Einar Häckner.
Prinsen tog på sig en randig tröja som jag tyckte var ful när han köpte den. Sedan träffade han sin f.d. fru och hon tyckte den var fin. Då sa jag att jag också tyckte den var fin.

Carl-Einar är rolig men hård. Han kräver att man applåderar massor annars kommer man att bli ett skelett. Och jag hade en virkning, en saftflaska, smågott och en kamera och då är det svårt att dessutom applådera. Till slut var i alla fall saftflaskan urdrucken, smågottet uppätet, kamerabatterierna slut och jag var tvungen att sluta virka eftersom fingrarna blev kladdiga av saft och godis. Då kunde jag applådera och sedan var det slut. När vi kom hem trollade jag för Prinsen. Det var ett trick men snören som Carl-Einar gjorde. Prinsen tyckte det gick bra. Jag kanske ska bli trollkonstnär när jag blir stor. Om vi inte öppnar garnaffär i Prinsens hus. Slott, menar jag.

Efter jobbet åker jag till Prinsens barnbarn där Prinsen sitter barnvakt. 3-åringen och jag leker med små små micro-bilar. Hans bilar bärgar varandra och släcker eldsvådor. Mina bilar vill hellre åka till ett fik och dricka te och äta hallonbakelser. Det är min uppfattning om en trevlig fredagskväll.

Prinsen och jag blåser såpbubblor i regnet. Barnen skriker och viftar med armarna. Det är roligt med barnen, men det blir inte mycket tid att prata med Prinsen.
Sedan väntar jag på bussen hem. Prinsen ska sova över hos barnen. Jag ser en kvinna och en man mötas på busshållplatsen. Dom lyser upp när dom ser varandra och kramas länge. Jag blir avundsjuk.

Men man får försöka muntra upp sig. På alla hållplatser ser jag den här filmaffischen:

Rätstickade gula hängselbyxor med en virkad brun kant. När man står riktigt nära bilden som gör när jag trycker i busskuren för att undkomma regnet så ser man varenda maska. Sådant gör mig glad.

Utländske arbetskamrat Vackre A har gift sig med sin utländska flickvän i Utlandet. Hon var oskuld förstås. Det ska vara så i Utlandet. Dom har haft en lägenhet tillsammans en tid, men det är bara hon som har sovit i den. Det väcker lite reaktioner på min arbetsplats. En del förstår inte hur man vågar gifta sig när man inte vet om man passar ihop. Jag har ingen särskild åsikt om den saken. Dom fixar det säkert.  
Prinsen och jag tillämpar ju förresten något liknande - fast tvärtom: Inget sex efter bröllopet.

Utvecklingsstörde M var inne i affären idag. Vi har ett antal utvecklingsstörda som hälsar på då och då. Förr i tiden skulle man kalla dem original.
M var säkert gullig som barn, nu är han en farbror som dreglar och luktar illa.
Han tar fram musikskivor och vill att jag ska läsa vilka sånger som är med. Jag läser snällt:
“Jag kan gå på lina
Vår galna tupp
För han sitter på en potta
I huvudet på en gris…”
och ungefär hundra till.
Han skulle nog tycka det var mysigt om jag läste en barnbok för honom. Jag skulle också tycka det var mysigt.
Sedan vill han tumma. Säger man så? Trycka varandras tummar mot varandra. Som man gjorde förr innan det fanns High-five.

När han ska gå kommer det alltid en lång harang.
“Mummel mummel Hälsa dom det! Mummel mummel Det kan du säga! Mummel mummel Hälsa från mig! Mummel mummel.”
“Jagjemänsan!” säger jag. Och “Lita på mig!” Och “Det ska jag göra!”
Så håller vi på tills han inte syns längre.
Sedan tvättar jag händerna i bakteriedödande medel. Jag har lite svårt för dregel.