En Okänd Dams Blogg

Jag letar och letar efter en bild på en sådan där maskin som finns på Liseberg som Prinsens barn kallar “Nallemaskin”. En glasbur full med små mjukdjur som man ska försöka fiska upp med en klo. Förstår ni vad jag menar? för jag hittar ingen bild. Jag kom nämligen på att jag glömde skriva det roligaste som hände på Liseberg.

Vi gick förbi en sådan apparat igår och då ser jag… Det står en man i buren!!! En man i sexiga arbetskläder. Jag antar att han höll på att laga någonting därinne. Jag behärskade min lust att springa fram, slänga i en femma och försöka fiska upp honom. Det händer så underbara saker i världen.

Ps. Prinsen hittade en bild:

Prinsen och jag åkte till Liseberg igår för att njuta av min sista lediga semesterdag. Och så är det ju roligt att titta på alternativt boende ifall vi tröttnar på Prinsens slott.

Jag tyckte jag såg Jonas Gardell med ett litet barn, men jag vågade inte säga något till Prinsen. Då säger han bara ”Det är det ju inte alls!” Men i dagens Metro läste jag att Mark Levengood var på Liseberg igår, så det var antagligen Jonas. Hej Jonas, jag såg dej!

Fast egentligen tjuvstartade jag på jobbet redan i lördags. Och till min stora glädje hade jag Prinsen med mig! Det var dags för den stora In-ven-ter-ing-en. Dagen man fasar för hela året, fast egentligen är det rätt trevligt. I synnerhet om man får jobba med Prinsen. Han satt på en stol och skrev medan jag klängde bland hyllorna och räknade.

Någonstans i närheten fanns ett barn som tittade på Lego.
”Jag beställer dom här två”, sa barnet bestämt till sin mamma.
”Nej, nej, nej”, sa mamman. ”Jag önskar mig!” heter det.
Så gick det en stund och så hörde jag lite längre bort:
”Och så beställer jag dom här.”
”Önskar mig!”
Dagens ungdom…

Jag börjar så sakta förstå att jag faktiskt har semester!!! Jag har tvättat och diskat och tömt komposten och gått till sopsorteringen och skickat ett par arbetsrelaterade mail, så nu är jag faktiskt LEDIG! Jag tog några danssteg i vardagsrummet och sedan gick jag ut för att se hur det är att ha semester utomhus.

Det var underbart. Här finns så många vackra hus att titta på. Och kyrkan är så fin. Jag tänkte goda tankar om Prinsen (som jobbar). Vi har gjort så många roliga saker tillsammans. Och så ger han så goda råd. Jag har lite ont i ryggen och Prinsen berättar hur jag ska bli av med det. Jag ger också goda råd ibland, fast det gäller ofta lite udda saker.

När vi var i Lidköping gick vi en promenad till en småbåtshamn i Vänern. Det är roligt att titta på lyxiga båtar men där fick man inte ens komma i närheten av båtarna. Det satt portar med taggtråd runt så man inte kom ut på bryggorna. En mås brydde sig inte om det. Den svävade slött över lyxbåtarna och släppte lojt lite avföring i farten. Det såg ganska gott ut. Att bara hänga där och bajsa när man känner för det.
”Stå aldrig under mig när jag hoppar fallskärm naken”, sa jag till Prinsen. Det lovade han.

Det här är en bild på Prinsens gästrum. Prinsens barn kommer på besök och jag har bäddat och dammsugit.
På bilden ser ni ett utmärkt rep som jag har knutit runt elementet. Så har jag alltid gjort när jag har sovit i rum högre upp än bottenvåningen. Om det börjar brinna så klättrar jag hellre än hoppar.
På lappen står det: Fönstret är trasigt. Öppna det inte. (Kan trilla ner).

Så då har de att välja mellan att stanna i rummet och dö av röken eller börja klättra på repet och krossas under ett nedtrillande fönster. Jag är en mycket elak styvmor.

”De här lakanen behöver genomgå någon form av reningsprocess”, säger Prinsen. Han är rolig med sina ord. Jag brukar helt enkelt slänga in allt i tvättmaskinen.

Sedan skrattar han åt mig när jag vill packa ner toalettpapper inför Gotlandsresan. Men det är så lagom roligt att sitta där på Gotland med bajs i stjärten.
Och det är precis därför jag är så tveksam till att träffa bloggvänner irl. Hur kan man skriva bajs i stjärten och sedan se folk i ögonen?

Morgonen började mycket dramatiskt. Jag vaknade tidigt och hade för ovanlighetens skull väldigt mycket tid att göra mig i ordning. Jag satte mig framför tv-n och åt frukost och sydde ihop mormorsrutor och tittade på Stilpoliserna samtidigt. Idag gjorde dom om kvinnor som var gifta med yngre män. Och då talar vi inte om 2-3 år. Det var snarare 15-20 år. Och nu hade kvinnorna blivit gamla och kände sig mycket fulare än männen och var rädda att männen skulle lämna dem. (Det är så lugnt och skönt att Prinsen är 6,5 år äldre än jag.)
Oj så jag grät! Först grät jag för att det var så många som sökte och Stilpoliserna hann bara göra om två kvinnor. Och så grät jag för alla som åkte ut och sedan grät jag för de två lyckliga som fick vara kvar och bli omgjorda. Och sedan grät jag när de visade upp sina tragiska kroppar. (Och kände mig samtidigt riktigt nöjd med min egen!) Sedan grät jag när de blev så vackra. Och sedan gick jag till jobbet.

Jag tycker om Stilpoliserna. Dom är som Fab 5, dom säger inte till folk att banta eller plastikoperera sig. Dom tar folk som dom är och gör det bästa av allt. Titta här så fint det kan bli!
Den här kvinnan är städerska och det ser hon ut att vara.

Sedan blev hon så här! Hon kunde inte sluta skratta. Hon ser ut som en rektor jag jobbat med. Eller Helen Mirren när jag tänker efter. (Fast hon borde lämna sin yngre man, han var inte trevlig.)

Vissa drömmar är härligare än andra. Inatt drömde jag att jag var osynlig och kunde gå genom väggar. Första gången jag gick genom en vägg var det lite läskigt. Det måste vara så här att dö och gå över till den andra sidan, tänkte jag. Läskigt fast roligt samtidigt.
Sedan gick jag in och ut i hus och besökte en liten pojke som hade tråkigt i sin spjälsäng, en bagare som var uppe tidigt för att förbereda baket och några till. Inte särskilt spännande, men småmysigt.