En Okänd Dams Blogg

Dom skriver i Metro att det var få besökare till bokmässan i helgen. Ja, ja. Jag och arbetskamrat Duktiga A jobbade ju och kunde inte gå. Och arbetskamrat Snälla A var visserligen ledig men hon skulle åka bort. Jag är ledsen för det, men jag förstår inte varför just vi måste hängas ut i media.

Sedan åkte jag hem för att höra vad som hänt. Jag hade fått märkliga sms från Prinsen under dagen. Tydligen hade han gett sig på ett stackars bageri. Och kontaktat Konsument Göteborg och dessutom skrivit en insändare till GP. Sist han höll igång och anmälde något till Konsumentverket kom dom från TV och filmade Prinsen i sitt slott. Och jag som är ledig i morgon! Då måste jag städa och tvätta håret. Att han inte kan lära sig hålla tyst!

Först ville Prinsen inte säga något. “Du kan inte avkräva mig några detaljer”, sa han. “Alex har köpt min tystnad.” Men Prinsen kan ju inte låta bli att berätta allt för mig, gulle han.

Chefen på bageriet - vi kan kalla honom Alex - hade ringt på eftermiddagen och pratat länge och väl med Prinsen. Det hela handlade från början om att de lagt för lite bröd i påsarna. Påsarna skulle väga 700g, men innehöll bara 320g. Prinsen fick en lång utläggning om hur det gått till. Någon som skötte maskinen hade gjort tekakorna för små. Någon annan hade lagt 8 tekakor i påsarna istället för 10. Någon tredje hade klistrat på fel etikett …  

“Jag visste inte mycket om brödtillverkning förut!” sa Prinsen glatt. Nu kan han allt om hur maskinerna fungerar. Och att det inte finns några pengar i brödbranschen. “Investera aldrig i bröd”, förmanade Alex. Man kan inte konkurrera med de stora jättarna. Dom använder sig av inhyrda ungrare som jobbar dygnet runt för en spottstyver, kanske 6000 kr/månad. Och äntligen har jag fått ett Scoop! Nu blir det väl jag som får skriva en insändare till GP och kontakta facket så de stackars ungrarna får riktiga löner. Kom ihåg var ni hörde det först!

Sedan gick jag ner till frysen i källaren för att ta upp bröd till kvällsfikat. Men post it-lappar på påsarna talade om att jag inte fick röra dem, de ska sparas som bevis. Ifall det kommer någon från televisionen. Men Alex har lovat att Prinsen ska få en massa tekakor under veckan, och ikväll får det bli knäckebröd.

(Dessa tekakor kommer från GK bageriet och har ingenting med inlägget att göra)

Livet flyter stilla förbi här i Göteborg. Prinsen är svårt förkyld för andra gången på kort tid. Vi skyller allt på hans barnbarn. Jag däremot är oförtjänt kärnfrisk! Immunförsvaret sitter i magen, säger dom på TV. Och magen har jag fyllt med ostbågar, så det måste vara något som är bra med ostbågar.

Prinsen vaggar runt i pyjamas och en gammal grön arméschal runt halsen. Jag försöker få honom att sjunga I was born under a wandering star för med en ordentligt hes basröst låter han grymt sexig. Prinsen har hög feber och kommer sig inte för att protestera.

I hallen har jag inrett en liten arbetshörna, där jag ska vara när jag jobbar med mitt företag som jag ska starta vilken dag som helst nu. “Vill du mig något så finns jag på kontoret”, säger jag till Prinsen och slinker in mellan halsdukar och gummistövlar. Lager har jag en trappa upp, men där ska vi stänga av värmen i vinter.

Nu måste jag fixa fikabröd till jobbet i morgon. Chefen har gnällt hela dagen om att han vill ha bullar. Han gav sig t.o.m. på vår finnige 14-årige prao. “Är det i morgon du ska ha bullar med dig?” frågade han. Jag känner ansvar för praon eftersom det var jag som tog dit honom, så det blir väl jag som får fixa bullarna.

Jag råkade titta på Svenska Hollywoodfruar i morse när Prinsen var hos tandläkaren. Och där hörde jag en av fruarna - Anna Anka – säga ”Om din man vill ha… att du suger av honom honom varje morgon det första han gör när han vaknar. Ja då får du ställa upp med det som fru.” Dom andra två fruarna i programmet bryr jag mig inte om, men Anna Anka - hon fick mig att må dåligt.
”Ett sådant trist liv hon hade”, jag jag till Prinsen när vi var ute och gick i skogen. (Att gå i skogen med Prinsen, det är livet för mig!) Hon fick ju inte göra som hon ville. Hon måste följa med mannen överallt på hans resor och uppträdanden fast hon hellre ville vara hemma. Och alltid måste hon vara fin. Undra på att hon fick ett utbrott om någon försökte ställa hennes resväskor upp när hon ville ha dem liggande. Och som hon behandlade sitt tjänstefolk. Hon måste väl få känna att hon bestämmer något, antar jag. Och så trodde hon att andra är avundsjuka på hennes liv! Hon sneglade bakåt på barnflickan, en stackars underbetald lärarinna, som skulle vara en av dessa avundsjuka. ”Aldrig i livet att jag skulle byta mitt liv mot hennes!” sa jag till Prinsen. ”Hon såg verkligen ut att må dåligt. Hon måste vara precis på gränsen.”
Senare när vi handlade på Willys sa Prinsen ”Det står på löpsedlarna att Anna Anka har gripits av polis. Hon har slagit sin man blodig.” Jag trodde det var ett av Prinsens vanligt skämt, men det var faktiskt sant! Min amatörpsykologanalys visade sig vara riktig! Det hände visserligen för ett år sedan visade det sig, och hon hade bara kastat en isbit på honom, men ändå.

Sedan åkte vi hem och jag fick ett tjockt brev från Väninnan C som jag inte sett på länge! Med presenter i! Och ett riktigt brev! Ett på papper, som man kan ta i! Ett som inte kräver el för att man ska kunna läsa det, med bokstäver ritade för hand! Så originellt. Tänk om jag också skulle skriva ett brev…

En liten gammal Dam lägger upp en leksaksbil på disken och frågar
“Passar den här till en gosse på 2 år, han bor i Alingsås.”
Jag visste inte vad jag skulle svara.

Blotta tanken på att Damen skulle odla något är förresten helt befängd. Det känner mina arbetskamrater redan till. Förra året när jag fyllde år fick jag en krukväxt som - skulle det visa sig - var helt omöjlig att ta död på. Ett mycket bra val. I år fick jag en krukväxt utan jord, man ska bara byta vatten på den då och då. Det kan jag möjligtvis klara av.

Jag måste nog koncentrera mig på jakt och fiske. Och på att samla in frukt och bär.

Jag kom att tänka på mitt första bröllop när min Storebror tittade allvarligt på min nyblivne man och sa “Vi är inte lätta att leva med”. Det är kanske något som Prinsen också upptäckt?

“Idag är det den dagen”, sa Prinsen. “Noll nio noll nio noll nio.”

Jag gick upp på morgonen och tvättade händerna. Vattnet räckte. När som helst kan det ta slut, tänker jag. Sedan gick jag ner på bottenvåningen och såg en bil köra förbi på vägen. Då är vi inte dom enda överlevande! Goda nyheter! Jag lever för tillfället i den nya serien Överlevarna.

Hela dagarna planerar jag för katastrofen. Vad har jag för kunskaper som man kan ha nytta av om all teknik rasar ihop efter influensan? Jag kan i alla fall göra textilier. Bara det finns några får kvar så kan jag spinna och tillverka tyg. Jag tänker på hur Prinsen och jag tar en stor bil och fyller den med mat. Vi måste ha tvättmedel också. Och tvål. Och varma kläder. Och utsäde från Granngården.

Sedan kör vi till Uppland för där finns fin jord. Gammal sjöbotten. Vi måste hitta någon bondgård där vi kan slå oss ner. Det är bra att Prinsen har vapenlicens. Bonden som bodde på bondgården har säkert ett vapenskåp. Då kan man försvara sig och skjuta en och annan älg. ”Vi måste åka förbi ett apotek på vägen”, säger jag till Prinsen. Huvudvärkstabletter, penicillin… Och så en massa sömntabletter kan vara bra ifall man ger upp och vill dö. Och så måste vi åka förbi ett bibliotek och ta alla böcker vi kan hitta om jordbruk. Prinsen reser sig och visar stolt upp sina böcker i bokhyllan om Självhushållning och De gamla hantverken. På kvällen läser vi om hur man tillverkar lut och såpa. (Fast vad jag verkligen undrar är hur man får frö från sallad så man kan odla mer sallad.)

Nästa morgon tittar jag på Prinsen när han äter frukost. ”Kan den mannen göra elektricitet?” undrar jag. Och så tvingar jag Prinsen hålla ett föredrag om hur han skulle samla in bilbatterier och koppla till en vindsnurra. Och något annat han kan göra med ett vattendrag. Den mannen har definitivt kvalificerat sig till att vara med i min överlevnadsgrupp. Av pur tacksamhet städade jag sedan Prinsens slott.

Nu gäller det bara att Prinsen överlever influensan. Annars tror jag att jag gör som den lille killen i serien; lägger mig i sängen och drar täcket över huvudet och låtsas att allt är som vanligt.

Jag tänkte att eftersom affärerna har öppet längre och längre och det blir så lite fritid kvar på kvällen för affärsanställda, så skulle man kunna ha sin fritid på morgonen istället. Det är bara att gå upp lite extra tidigt. Så då gjorde jag det. Jag gick upp och gav mig ut på en powerwalk i trekvart. Jätteskönt var det! Efter att ha gjort en massa annat satte jag mig framför tv-n och tittade på Diagnos okänd. Det var så intressant. En flicka började plötsligt dricka litervis vatten varje dag, hon klarade sig inte utan. Hon måste upp på nätterna och dricka, kunde bara sova 45 minuter innan hon måste upp och dricka och kissa. Sedan skulle jag ju gå. Jag var tvungen att dra upp Prinsen ur sängen och sätta honom yrvaken i pyjamas framför tv-n. ”Kolla nu vad det är med henne!” uppmanade jag och sprang iväg till jobbet.

Min nya livsstil varade en dag. Sedan blev det liksom inget mer. Kanske beror det på att vi köpt en ny jätteskön bäddmadrass på Jysk.

Jag skojade bara. Jag sitter ju där i samma gamla hål. Ungefär som Prinsen.

“Nu fikar vi för annars blir Damen tjurig hela dagen”, sa chefen på morgonen. Men jag var faktiskt på ett strålande humör. Jag hade upptäckt en sak. Man tror ibland att livet har stagnerat. Att allt rullar på i samma gamla spår. Men så plötsligt kan man komma på att det är ju helt fel! Jag går framåt! Jag utvecklas! Titta bara på de här två bilderna. Först ett från 2008.

Ser ni? Damen bland raukarna på Gotland. Svart väska och svarta byxor.
Och så en bild från 2009.

Damen bland raukarna på Gotland. En tydlig förändring; blå väska och blå byxor! Jag hade inte stagnerat, evolutionen fortskrider. Man vet inte var det kommer att sluta.
Tur att jackan är densamma, annars hade jag blivit alldeles yr.