En Okänd Dams Blogg

Herregud så mycket jag har ätit! Jag bakade muffins med vit choklad i. Dom var goda, alla 25. Och så slickade jag smeten förstås. När jag var liten kallade vi det Kockens rätt. Den som bakar äger rätten att slicka. Och så åt jag god middag, lax, potatis och skagenröra. Sedan var jag ute och köpte godis till alla små barn som kanske skulle komma och spöka. Det kom inga barn, men godiset gick åt ändå…
“Oj så många barn det kom”, ska jag säga till Prinsen när han kommer hem efter jobbet.

En pappa bar omkring en liten pojke i affären och tittade på Halloweensaker. Pojken ville gå runt och säga ”Bus eller godis?”
”Du kan ju inget bus”, sa pappan och pojken blev alldeles tyst.
Prinsen hade läst något liknande i en tidning. En mamma frågade sina barn vad de skulle göra om någon säger ”Bus”. Barnen blev tysta.
Å ena sidan tyckte jag så synd om den lille pojken som inte kunde ett enda bus. Å andra sidan: Tack och lov för vartenda litet barn som inte vet hur man busar. Annars är det ju bara att läsa Metro. Man kan t.ex. sätta på sig ett bomb-bälte och stiga på en spårvagn.

En annan sak jag har tänkt på är att när jag var liten fick vi tandreglering. Alla fick så småningom raka fina tänder. Sedan hörde jag en diskussion om att de skulle dra in på tandställningar. Eftersom jag inte har några barn har jag inte följt den debatten. Men nu när jag tittar på t.ex. Idol och Mammas pojkar har jag börjat tänka på att det är väldigt många ungdomar med sneda tänder. Å ena sidan tycker jag det är synd om dom som inte får lika fin tandvård som vi fick när vi var unga. Å andra sidan är det ganska charmigt med lite sneda tänder. Å tredje sidan förstår jag inte dom som opererar sina bröst för många tusen och struntar i tänderna. Jag har mycket att fundera på idag.

Jag förstår inte vad det är som händer med Arbetskamrat Snälla A. Hon är inte längre snäll. Hon vill rada upp våra leksaksdjur och skjuta ner dem med en leksakspistol. ”Fy fan va kul det skulle va!” skriker hon och låter som Anna Anka.

Och så ringer hon och skäller ut våra leverantörer och skriker åt barn som stökar ner i affären. Och beskyller mig för att ha tagit en sax. Efter en stund kom hon på att det var hon själv som tagit saxen. ”Men jag måste ju ha någon att skylla på!” säger hon argt. Det är klart hon måste.

Vi har ju haft som princip att skylla allt som blir fel på chefen och praoelever. Men nu skyller hon på både mig, Duktiga A och Extraarbetare A och det är det som oroar mig mest.

Jag undrar om hon har kommit in i den där åldern. Jag är väl också där snart. Det ska bli intressant och fy fan vad jag ska skälla då! Mest på Snälla A. Jag måste byta namn på henne – Aggressiva A får det bli.

Det kom en ganska snygg man till affären och ville ha en present till en 4-årig flicka. Jag visade honom runt, men han blev inte riktigt nöjd. Det kom fram att det han egentligen ville ha var en riktigt stor nalle jättebilligt. “Jamen vi har ju jättestora nallar jättebilligt!”, skrek jag och sprang och hämtade en.
Han blev så glad. När jag kom med nallen sträckte han ut armarna och sa “En kram!” och jag körde upp nallen i bröstkorgen på honom. Men efteråt tänkte jag, tänk om det var mig han ville krama? Vilket gigantiskt misstag jag gjorde i så fall.

En farmor kommer med en liten pojke och ska betala i kassan. Vi pratar lite hit och dit hur betalningen ska gå till, hur mycket pojken ska betala, hur lycket farmor ska lägga till och hur mycket jag ska lämna tillbaka. Då säger pojken det som värmde mitt hjärta; “Man måste vara smart för att stå i kassan.” Ja! Det är ju så det är!

Men sedan kommer en liten pojke med sin pappa som vill ha en leksak inslagen. Och medan jag slår in den i presentpapper står pojken bredvid och studerar mig allvarligt. “Du är inte lika snabb som en thailändare”, konstaterar han. Jädrans pojke!

Det sämsta med Prinsens nya arbetstider är att vi nästan aldrig träffas.
Det bästa med Prinsens nya arbetstider är att det nästan alltid blir Prinsens uppgift att bädda sängen eftersom han nästan alltid sover när jag går upp.

Bra är också att när man går till den lilla dyra närbutiken och plockar ihop en massa rotsaker för att göra rotsakslådor tillräckligt för att mätta en hel familj över vintern, så säger kassörskan ”Tretton kronor tack”.

Jaha, så ska man vara med i en actionfilm, tydligen. Någon kommer och filmar i morgon framför vår affär. Vi måste ta på oss fräscha arbetsskjortor och chefen har förberett skyltar som vi ska ska hoppa fram med när det passar i handlingen. “Nya tv-spel endast 299 kr” och liknande. Action? Jag kanske borde öva lite på karatesparkar också.

Sara Paborn, det är en härlig tjej! Jag skrev faktiskt och tackade för hennes bok. Jag brukar aldrig göra det, men den här boken tinade verkligen min frusna oktobersjäl och fick mig att vilja skriva själv.

Och raskt svarade Sara Paborn:

Tack snälla!
Det värmer så mycket att höra. Jag försöker skriva en till nu. Dina ord
uppmuntrar mig. Tack!!!
Sara

Ser ni! Nu kommer jag säkert med på försättsbladet i den nya boken.
Jag vill tacka Damen utan vars uppmuntran jag aldrig hade kunnat skriva den här boken. Och kanske något om ljus i mörkret eller lysande stjärna på himlen. Jag ska gärna hjälpa till med formuleringen om hon vill.

“Är det någon som är sugen på lite fredagsmums?” undrade arbetskamrat Duktiga A med plånboken i handen, beredd att gå till affären och köpa något gott.
“Nja…”, sa chefen. “Jag är ju gift så…”
Han är ganska fräck, min chef.

Bästa stunden på dagen är definitivt den när man kommit på bussen på väg hem och sjunker ner på sitt favoritsäte och plockar fram en bra bok. Nu läser jag Släktfeber av Sara Paborn. Det är hennes debutbok, men hon är så säker.

Jag älskar stycken som det här; (Dottern talar först och mamman svarar.)

- Det låter som om du tycker att jag är korkad.
-Ungdomen är korkad. Och ungdomen blir bara äldre. Nuförtiden tror ju fok att de är unga när de är trettiofem. Hon snyter sig i en näsduk som hon har gömd innanför blusen.
Hon är en mästare på att vända samtal. Man hinner inte ens begripa vad som hänt förrän det är för sent.

Eller när hon skriver om sin gammelfaster som aldrig varit kär.

Hon förnekar inte sexuell åtrå (senare i livet tar hon chansen när den bjuds, mest av ett slags missriktad sparsamhet).

Eller för all del det här:

Ingen kvinna i vår släkt har tagit fasta på uttrycket att man inte ska tala illa om de döda. Tvärtom gäller det att passa på.

Och medan jag läser åker bussen längre och längre bort från mitt konstiga köpcentrum.  Det är så märkligt. Inom kort kommer det att öppnas tjugo nya butiker. De finns där någonstans, men vi kan inte se dem. Det känns lite övernaturligt och skrämmande. Som om det finns en parallellvärld. Vi har en mataffär i centret och innanför den finns det - säger de - en annan mataffär som vi inte kan se. Men vi tror att den finns där och där lever och jobbar andra människor. Ibland när jag sitter ensam i personalrummet hör jag dunsar, så jag vet att de existerar.

Och sedan öppnas den nya delen och de två parallellvärldarna kommer att existera sida vid sida. Eller så kommer den gamla delen - inklusive jag själv - att upplösas. Det är lite oklart vad som kommer att hända.

När jag kom hem upptäckte jag att en av våra fjärrkontroller  höll på att sätta på en annan fjärrkontroll. Men det var nog bara ett av Prinsens sätt att tala om för mig i vilken ordning jag ska trycka på knapparna. Äsch, jag inför tv-fri torsdag istället, tänkte jag, så slipper jag bry mig om fjärrkontrollerna. Men så kunde jag inte låta bli att titta lite på Mammas pojkar i alla fall.  Och just när det var som mest spännande och ett antal flickor skulle röstas ut kom det upp en stor blå ruta mitt i tv-n. Det var Prinsen som satt sysslolös på sitt jobb och ville skoja med mig. Jag tyckte det var roligt.

Dags att gå och lägga sig. Och när jag åker till jobbet i morgon är det Prinsens tur att komma hem och sova. Kanske träffas vi så småningom. Om jag inte försvinner när parallellvärlden öppnas. Då kanske det finns en dam i den nya leksaksaffären som är som jag fast inte riktigt, kanske lite mer elak, som kommer hem till Prinsen istället. Och kanske märker han ingen skillnad. Kanske är hon en hejare på sex. I så fall gör det inte Prinsen någonting att jag är utbytt.