En Okänd Dams Blogg

Jaha, nu är det dags. Här sitter jag med paketet framför mig på bordet. Ska detta bli början på ett livslångt missbruk?

Jag börjar just återhämta mig efter en kraftig förkylning. Det var längesedan sist och jag hade glömt hur jobbigt det är att vara snuvig och hostig. Måtte jag aldrig få influensan! Hur som helst; jag har alltid sett mig själv som en förtjusande blandning mellan förnöjsamhet och bitterhet. Normalt har jag inga svårigheter att se det roliga i vardagen. T.ex. när Prinsen läser tidningen högt vid köksbordet. ”Vill du jobba i Kina?” läser han. ”Vem fan vill jobba i Kina.” Jag vet inte varför, men jag tyckte det var väldigt roligt sagt.

Men… just nu känns det lite tungt. Antagligen beroende på förkylningen och på att jag vet att nu blir det stressigt fram till jul och vi kommer att ha längre arbetsdagar än vanligt. Så när jag fick syn på Johannesörtte i hälskostbutiken kunde jag inte låta bli att köpa det gula paketet. Johannesört som hjälper mot ”lätt nedstämdhet och lindrig oro”, står det på förpackningen. Då tänkte jag inte på att nu kommer jag att bli känd av hälsokostpersonalen som den deprimerade damen i leksaksaffären. Eller kanske den deprimerande damen i leksaksaffären.

Johannesört försämrar reaktionsförmågan, läser jag vidare. Det är inte så lämpligt att köra bil. Jag kommer alltså att bli en zombie. En mycket lycklig zombie. En lite snuvig sådan.

Idag var det tjejerna på resebyråns tur att gnälla. Vad ska de svara när en kund frågar “Vart kan man resa när man inte har några pengar?” Någon föreslog pendeln till Kungsbacka, men det kostar ju också. Tjuvåka med spårvagnen? Eller cykla runt kvarteret?

Varje gång jag ser den här annonsen reagerar jag. Ni som kan språk - heter det verkligen Upplösningen till?
Borde det inte heta något annat? Upplösningen av?
Hjälp!

Nu har dom börjat trilla in i vår affär, alla extraarbetarna. Extraarbetare M, extraarbetare V och till och med Lilla H har dykt upp igen. Någon kanske kommer ihåg henne från förra julen?
“Damen jag måste kalla dig något!” skriker hon. Lilla H skriker alltid.
“Nej, det måste du inte”, säger jag.
“Jo, jag ska kalla dig Puff!”
Jag har tidigare bloggat om Lilla H under rubriken Människor som irriterar.

Dockpappan är mycket missnöjd med att han tvingades visa upp sin gamla trehjuling i förra berättelsen. Han tar med dockmamman ut på gården.
“Den är ju jätteful”, säger han.

“Den är verkligen jätteful!”
Dockpappan sparkar på trehjulingen.

Redan nästa dag köper dockpappan en HBX Buggy 4WD-bil.

Då känner dockmamman att hon också vill köpa saker. Kanske lite grejer till badrummet.

Då köper dockpappan en BMX Mini Bike av äkta Die Cast Metal. Med extra hjul.

Och så inreder de ett gym på ovanvåningen.

Dockpappan tycker det har blivit för många kristallkronor i hallen, men dockmamman tycker det är fint.

Räkningarna hopar sig i köket. “SMS:a låna! SMS:a låna!” skrålar det från den nya stereon.
Dockmamman tänker att hon måste köpa en spargris och börja spara.

Sedan känner dockmamman att hon vill börja samla på spargrisar. Om man bara köper samma sort kan man lätt komma upp i en imponerande samling på 5000 grisar.

Dockpappan vill också spara pengar. Han köper jättemånga värmepumpar för att spara el.

Men trots deras gemensamma ansträngningar går ekonomin helt överstyr. Uppgivet sveper dockmamman ner alla räkningar från köksbordet.

Sedan bryter hon ihop. “Bara lugn, jag ringer efter hjälp”, tröstar dockpappan.

Så ringer det på dörren och in kommer flickor som vill flytta in hos dockpappan i Ensam bonde söker. “Men du är ju ingen bonde”, säger dockmamman.

“Jag har börjat odla i övre hallen”, säger dockpappan.

“Om du ska vara med i Ensam bonde söker så ska jag vara med i ENSAM dockmamma söker, för det är jag nog väldigt SNART!” skriker hon.

Men sedan ringer det på dörren igen och nu blir det rätt. Mathias och Charlie kommer in. Dockmamman och dockpappan tillber.

Och så är det dags för budgettavlan. “Etthundranittiotretusen per månad”, konstaterar Charlie och Mathias. “Och har ni tänkt på att ni inte har någonting på sparande? Har ni inte ens tänkt på att spara till barnen?”
“Vi har inga barn”, säger dockmamman.
“Är ni säkra på det? Ni heter ju dockmamman och dockpappan, det betyder väl att ni har barn?”
Dockmamman och dockpappan får i läxa att leta fram sina barn.

Dockmamman hittar något under dubbelsängen.

“Är dom mina?” undrar dockpappan. “Jag vet inte, men dom är ganska lika dig”, säger dockmamman.

Charlie och Mathias konfererar utanför huset. “Jag förstår mig inte på dem”, säger Charlie. “Dom har inga kläder till pojken, men dom tycker att dom har råd med ett Deluxe TV Set från Sylvanian Family på 1,4 tum!”
“Vi kan inte köra det här på TV”, säger Mathias. “Vi får visa dom ett alternativt boende och sedan drar vi härifrån.”

Så säljs dockskåpet på exekutiv auktion. Och nu får den här sagan vara slut, för barnbarnen vill ha sitt dockskåp.

Jag kan inte låta bli. Jobbar man i leksaksbranschen så tycker man det här är jättekul:

Och det här:

Och det här:

Snälla (arga) A fortsätter domdera. Idag var det arbetskamrat Vackre A som var tvungen att närma sig henne när han skulle slänga en kartong. ”Det kostar en tia, det vet du va?” sa Snälla (arga) A.
”Det var ju tjugo förra gången”, sa Vackre A och gick lugnt därifrån. Han har lärt sig hantera henne.

Lille extraarbetare R däremot stack försiktigt fram huvudet och undrade när Snälla A slutar för dagen. Om han slutar samtidigt som Snälla A måste de åka med samma buss. Tyvärr var det så idag.

Mot mig däremot var hon mild som ett lamm och matade mig med choklad. Hon bjöd chefen ur samma ask, han la beslag på all choklad som fanns kvar. Det blir ofta så med den chefen.

Jag tänker på en kommentar Red skrev för ett tag sedan.
Egentligen är det rätt kul det där att inte jämt vara så jävla snäll och rar mot alla. Jag tror att världen skulle bli bättre om vi var överens om att vara elaka i utgångsläget. Varje avvikelse skulle få enorm effekt.
Jag tycker om det. Jag tyckte också om Nurse Jackie i första avsnittet av hennes serie där hon sa:
”Quiet and mean. Those are mine people.”
Yes! Those are my people!

Det lustiga är att det borde varit jag som svarade. Men Snälla A såg att jag var lite upptagen med en kund så hon tog samtalet istället, fast hon stod i kassan och var stressad. Jag är SÅ tacksam! Hon är min nya idol. Jag känner en som är på YouTube! Och då gör det ingenting att hon är arg och fortsätter vuxenmobba mig.

“Damen, jag ska slå dig!” säger hon när hon ser att jag har tagit hennes favoritmärkare. Märkaren hon sa dagen innan att hon inte tyckte om. Men när prislapparna i märkaren är slut, då är det ändå jag som får byta.

“Damen är en apa”, sjunger hon när hon kör en varuvagn förbi mig. Så tyst att bara jag hör. Till min lycka var det en liten extraarbetare R som råkade gå in på hennes territorium när han skulle slänga en kartong. “Så kan du ju inte göra, det förstår du väl själv!” Hon tränger in honom i ett hörn, han ser lite osäker ut. “Nej så kan du ju inte göra!” instämmer jag, glad att det inte är jag som står där.

Nya läsare; läs inlägget Människor.
Och ni andra som redan läst om den konstiga människan som trodde att han skulle låta som Kalle Anka om han andades in luft från en vanligt ballong, hoppas ni känner er lika lurade som jag.
Det var ett telefonsamtal från Mix Megapol, en busringning helt enkelt. Stackars, stackars Snälla A. Men hon klarade sig bra tycker jag. Och nu finns hon på YouTube!!! Respekt! Där har jag aldrig hamnat.

På kvällen virkar dockmamman ett nytt överkast till dubbelsängen.

Dockpappan försöker vika ihop kartongen som tv-n kom i.

 Mamman lägger på det nya överkastet.

”Ska vi provligga på överkastet?” frågar dockmamman. Hon är ganska yppig.

”Oj, vilken skillnad det var i antal kläder!” säger dockpappan.

Han gömmer sig i kartongen.

Sedan kommer dockpappan på att han måste iväg och jobba natt.

”Älskling, jag kommer att sakna dig så mycket”, säger dockmamman och vill kramas.

”Farväl min älskade, jag ska tänka på dig hela kvällen.”

”Jag blir nog aldrig glad igen.”

Dockmamman sätter på tv-n och plockar fram smågodis.

 Hon zappar mellan sina favoritprogram.

Och äter Twix.

Och mjölkchoklad.

Nu är dockmamman mätt.

Hon plockar bort allt godispapper och torkar upp lite chokladkladd från golvet.

Tidigt på morgonen smyger dockpappan in.

Men dockmamman är vaken.

”Hur har du haft det?” undrar dockpappan.

 ”Jag har skurat lite golv”, säger dockmamman. Hon mår ganska illa.