En Okänd Dams Blogg

Ja, Raggoparden. Vad ska man säga. Blåslagen och illamående. Nu har vi öppnat en flaska vin också. Det kan ju sluta hur dåligt som helst.

Det kändes lite trögt på jobbet idag så jag sprang och köpte - i min godhet - en jättepåse smågott. Men Snälla A hade just beslutat sig för att ”hålla igen” och Effektiva A måste banta 4 kilo för att komma ner till en speciell viktklass när hon ska tävla i något har glömt vad. Chefen kom från tandläkaren där han plågats i två timmar och ville bara vara ifred på kontoret. Charmige C tänkte börja träna, men jag fick ändå i honom tre bitar eftersom han ”behöver något som han kan omvandla till muskler”. Han är så lättlurad. Sedan fick jag äta upp resten själv. Nu mår jag som man förtjänar att må efter en jättepåse smågott.

Vi har slutat spela teater nu. Prinsen blev sur för att Damen lade beslag på huvudrollen. Damen å sin sida tyckte hennes roll var alldeles för krävande.

Men jag tycker om mina blåmärken och jag har försökt fånga dem på bild. Det är riktigt härligt att se hur den blå fläcken under ögat blir större och mer blå dag för dag medan kinden blir allt grönare. Stolt går jag runt i affären och visar upp mig. Jag bara väntar på att någon, lite försynt, ska sticka till mig ett visitkort med adressen till ett kvinnohus.

Scen 1:

En väckarklocka ringer. Något under ett hoptrasslat täckte börjar röra på sig. En arm stäcks fram, famlar efter klockan på nattduksbordet, missar bordet, försöker få tag i stolen jämte bordet, missar stolen…
Damen som ligger under täcket börjar glida ner på golvet. Ena armen är fortfarande sträckt mot stolen, den andra är intrasslat i täcket. Damen åker ner på golvet med huvudet före.

Vi ser Damen ligga på golvet med ena armen i en konstig vinkel. Hon undrar var hon är och varför hon har ett svagt minne av att golvet slog henne i ansiktet. Hon kommer ihåg Prinsen och tittar upp. Hon ser madrassen underifrån och makens lilla ansikte ovanför. Det ser roligt ut.

          Damen: Ha ha!

          Prinsen: Vad gör du?

Damen försöker resa sig, men armen under henne värker.

          Damen (uppfordrande): Dra upp mig!

Prinsen drar upp Damen. Damen känner med fingrarna på kinden. Det har redan blivit en stor bula.

          Damen: Alla kommer att tro att du har slagit mig.

Prinsen kramar.

          Prinsen (sömnigt): Så dåligt du flyger.

Vi ser kinden anta en svagt grön färg och under ögat bildas en röd/svart fläck.

Den här dåliga pjäsen har tyvärr spelats en gång på ett slott i utkanten av Göteborg. Inga fler föreställningar kommer att ges.

Igår åt Duktiga A och jag lunch samtidigt. Det är sällan det händer, men när det sker ska vi alltid tävla. Duktiga A tävlar med sin 3-årige son och jag får låna Prinsens 3-åriga barnbarn att tävla med.

Jag gick ut ganska hårt genom att berätta om barnbarnets teckningar han gjort på dagis. Han hade ritat gubbar i farkoster och över hade han skrivit STAVÖS. (Ska vara Star Wars)
”Har han börjat skriva?”, sa Duktiga A förvånat.
”Japp, han kunde alfabetet när han var två”, säger jag stolt.

Då berättar Duktiga A att hennes lille son håller på mest med matematik. Lite addition och nyligen har han börjat räkna 10, 20, 30… o.s.v.
Duktiga A kämpar med att få upp ett paket vanlijkex.
Jag inser att Prinsens familj är besegrad på den matematiska fronten. Det var ju lite snöpligt eftersom barnbarnets pappa älskar matematik. Vi hade nog hoppats mer på hans gener.

Men jag har mitt trumfkort kvar, och det är inget dåligt kort.
”Nu kan han alfabetet baklänges också!”
För det kan han faktiskt. Det har han lärt sig i sömnen, säger han.

”Jag kan klara mig utan att kunna alfabetet baklänges, men jag skulle vara jävligt glad om jag kunde öppna en förpackning vanlijkex”, säger Duktiga A surt. Men egentligen är hon nog bara arg för att hon förlorade. Alfabetet baklänges måste ju toppa matematiska 10-hopp?

Idag kom vi av någon anledning in på oss själva. Vi är överens om att vi aldrig skulle kunna bevisa Fermats stora sats. Vi skulle antagligen inte ens förstå lösningen om vi såg den. Och i Sudoku är vi nog jämnstarka. ”Men jag kan skriva på datorn väldigt snabbt!”, sa jag. Det var då Duktiga A sa något som hon dittills hemlighållit. ”Jag kan spela dragspel.” Damen blev tyst.
Fasiken! Hon vann.

Prinsen mötte mig i hallen när jag kom hem. Han ville se om det var rätt dam som kom.
“Jag är den damen som har kladdkaka med sig”, sa jag.
Då var det rätt dam, sa Prinsen.

Det var länge sedan jag skrev, men här händer ju ingenting. Igår såg jag på TV. Förnuft och känsla, Ice Road Truckers, Beverly Hills, Bones, Wallander… Och så var klockan halv fyra på natten. Och nu sitter jag här och mår som dagen efter med huvudvärk. Då och då får jag käcka mail från Nätdoktorn med information om den senaste forskningen. Varje timma som jag tittar passivt på TV förkortar mitt liv, läser jag. Kul. Jag undrar om det gäller om man virkar eller stickar samtidigt? Bara att stå är mycket bättre än att sitta, skriver de.

Motion däremot, är jättebra, fast det visste vi ju redan. Äldre människor som börjat får dåligt minne blir mycket bättre av aerobics t.ex. Särskilt förbättras kvinnornas minne. Men då måste man hoppa lite och inte bara spela golf, för det hjälpte inte alls. Att promenera när man är i medelåldern hjälper också inför framtiden. Jag är så stolt över min 77-åriga pappa som börjat på gym! (Det var en liten grupp på 4 pensionärer som skulle vara med på en introduktion. En ramlade och bröt någonting. Hon fick köras till sjukhus av en av de andra. En annan trillade och blev skadad, och sedan var det bara pappa kvar.) 

Själv har jag köpt gummiband och en bok, ivrigt påhejad av Snälla A på jobbet. Hon håller på med sådant. Jag öppnade instruktionsboken på spårvagnen, men somnade. På jobbet försökte Snälla A och jag komma ihåg att göra en sak åt en kund innan dagen var slut. Vi hade tre lappar på olika ställen för att inte glömma, och så påminde vi varandra hela tiden. Men inte kom vi ihåg det ändå. Vi skulle verkligen behöva lite aerobics.

Det är spännande med våra nya grannar. Vi vet inte vilka det är som flyttat in, men vi ser en rad olika kvinnor utanför huset.
Ibland tror vi att det är ett kvinnhus för misshandlade kvinnor. ”Gå utanför och se snäll ut”, uppmanar jag Prinsen. Det är viktigt att kvinnorna får reda på att det finns snälla män i världen också.
Ibland tror vi att det är ett gruppboende för sexmissbrukande kvinnor. ”Då får du hålla dig undan!” säger jag till Prinsen. Men Prinsen tror att det är bra om man drar ner på missbruket väldigt långsamt. ”Under säkra former”, säger han. Och där kan han göra en insats. Det är ok för mig, man måste få drömma.
”Hjärtat skall gro av drömmar, annars är hjärtat armt”, sa en av mina lärare en gång för länge sedan.