En Okänd Dams Blogg

När Damen åkte iväg på sin utflykt till Skåne blev Prinsen också sugen på att göra en resa. Han funderade länge. Han ville göra något romantiskt tillsammans med Damen. Något inspirerande och tekniskt som de båda kunde ha nytta och glädje av. Något med GM-motorer. Nu behöver jag inte säga mer. Ni har naturligtvis redan gissat att det blev Dieseldagar i Ängelholm! Prinsen tycker det är bra att han och Damen alltid vill göra samma saker, så att det sällan blir dåliga kompromisser.

En regnig dag åkte de söderut. Nu ska jag erkänna en sak. Damen har tillbringat två år på Göteborgs Tekniska Institut för att hjälpligt kunna hänga med i frukostkonversationen i Prinsens slott. Jag är stolt över att kunna säga att hon fick toppbetyg, men egentligen har hon aldrig kunnat uppbjuda samma glöd som Prinsen när det gäller teknik och elektronik och det är möjligt att hon överdrev sitt intresse en aning när hon träffade Prinsen. Damen såg Ängelholmsresan mer som en antropologisk studie.

Damen hade föreställt sig att tågnördar är perfektionister. Människor som kan tågtidtabellerna utantill, kan alla tåglinjer i Sverige och Stinsarnas olika signaler genom tiderna. Men när de kom fram till parkeringen började hon fundera. Där stod bilar huller om buller. Kanske var det så att den första nörden parkerade sin bil – som han tyckte – helt perfekt. Och sedan kom nästa nörd och parkerade sin bil helt perfekt. Och sedan stod där 128 bilar, var och en perfekt parkerade fast utan hänsyn tagen till de andra.

Själva järnvägsmuséet i Ängelholm är faktiskt väldigt fint. Till och med Damer tycker om att gå runt där. Och visst är det lite kul att klättra upp i ett diesellok och se hur det ser ut där lokföraren sitter. Särskilt för Prinsen som varit lokförare i ett tidigare liv. Men Damen tröttnade till slut medan Prinsen fortsatte klänga runt. Regnet ökade och Damen stod på marken och väntade. Lite glad var hon när hon tänkte på alla tågnördarna som tog kort runtomkring henne. ”Nu kommer jag nog med på deras bloggar!” tänkte hon. Det var innan nördarna började be henne flytta på sig. VEM vill inte ha en DAM med på sitt kort! Damen ställde sig surt en bit därifrån och i hennes kapuschongklädda huvud ekade låten The Things We Do For Love.

Det hela avslutades med en diesellokskonsert. En märklig upplevelse som nog bara kan uppskattas av folk som är avsevärt mer tågnördiga än Damen och Prinsen.

Sedan fortsatte resan med thaimat och ett underbart hotellrum! Och en kvällspromenad i centrum där skånska trubadurer sjöng att dom är små gåsapågar från Skåne. På det hela taget en mycket lyckad resa!

Köksskåpen är målade. Nu ska jag snart ge mig på resten av köket. Jag börjar med taket, det ska bli vitt. Vad det ska bli för färg på köksväggarna bråkar Prinsen och jag fortfarande om. Jag vill ju ha vitt och Prinsen ville först ha ljus nougat. Men sedan upptäckte min snå… ekonomiske Prins att det fanns några burkar babyblå färg i källaren, så nu vill han att jag målar blått. Shabby blue? Shabby baby blue? Nä det går ju inte. Vi ska bråka ett tag till och sedan ska jag måla vitt.

Min storebror kom och tittade på när jag målade och gav lite goda råd om målning i allmänhet. Han är en pedant. När han själv målar dammsuger han först rummet han ska måla i noggrant. Sedan sprayar han lite med en vattenflaska för att binda dammet i luften. I sin ungdom ville han vara en hippie, men hans kompisar kallade honom Den lille pedanten. Det måste vara förnedrande för en hippie.

“Jag behöver inte titta för jag vet vem som vinner hela skiten, fast jag kommer inte ihåg vad hon heter”, sa chefen stöddigt i lunchrummet. Vi andra bara skrattade. Sådär kan ju vem som helst säga.
Men efter lite funderande kom vi fram till att det måste vara Safura från Azerbaijan han menade. Kanske har han rätt?

Vi har två Metro på jobbet. Jag löser korsordet i en ena och Duktiga A löser korsordet i den andra. Duktiga A är naturligtvis duktig även på korsord. Jag är jättedålig på korsord, men jag håller på att bli bättre. Ibland tjuvtittar jag på vad Duktiga A har skrivit.
”Var hälsad…” 3 bokstäver.
Duktiga A har skrivit ”Ave”. Det är naturligtvis rätt.
Jag gömmer undan mitt korsord. Jag hade skrivit ”Hej”.

En äldre kvinna och hennes barnbarn kommer för att köpa en bil och ett chokladägg. När pojken ska betala saknas en tjuga. Kvinnan är säker på att han la upp tjugan på disken. Pojken håller med. Det är bara jag som inte sett tjugan. Dom letar i hans fickor och kvinnan tittar anklagande på mina händer. ”Du måste ha stoppat ner den i kassan!” säger hon. Men kassan har jag ju inte ens öppnat än. Kvinnan får själv lägga till pengarna. ”Till den här affären går vi aldrig igen!” säger hon fientligt.

När jag klarat av kön går jag ut i affären och letar. Och där ligger ju en tjuga! Strax innan man kommer fram till disken. Det är så frustrerande att jag inte har någon möjlighet att säga det till henne. Nu går hon hem och känner sig bestulen och jag är utpekad som tjuv.

Jag får försöka skjuta det ifrån mig. I helgen är jag ledig och jag ska börja måla i vårt kök. Jag börjar att måla inuti skåpen där det inte syns så mycket. Där ska det bli vitt. Sedan ska jag fortsätta med taket och väggarna. Prinsen vill ha ljus nougat-färg på väggarna. Jag lutar mer åt vitt – shabby chick, och så kan man ha mer färg på textilierna. ”Låt textilierna tala”, säger jag till Prinsen. Som om dynan i kökssoffan skriker när man sätter sig på den.

Men allra först ska jag mäta blodtrycket. Huvudvärk i en vecka och susningar i öronen. Är inte det symptom på högt blodtryck? Och så blödde det i ena ögat idag. Som om blodet trycker på så mycket så det t.o.m. sprutar ut i ögat.
Ha en riktigt bra helg ni andra som får koppla av!

En liten kille på kanske 5 år kom fram till kassan i leksaksaffären där jag stod. Han slängde upp ett stort vattengevär på disken.
“Vaaar så goood”, sa han artigt.
“Tack såå myycket!” sa jag lika artigt.
Då sa han det som gjorde mig så lycklig;
“Vaaar så good, äääälskling!”

Prinsen gav mig en riktigt hård morgonkram.
”Ta det lugnt! För att om det visar sig att jag har osteoporås så kan revbenen brytas av”, sa jag argt.
”Ost i Borås?” sa Prinsen och tryckte ännu hårdare. Han lyssnar aldrig på mig. Men jag tror inte att det var hans avsikt att krossa mig, han var nog bara glad att jag var hemma igen efter inköpsresan till Skåne.

För vi åkte iväg ett par dagar – Chef nr. 1, arbetskamrat Duktiga A och jag. När vi åkt några mil ringde Chef nr. 2. Han hade sett en underlig notering i almanackan, där stod CDA. Vad betydde det? Han förstod ingenting och nu var han rädd att han skulle missa något viktigt. Vi funderade och funderade i flera kilometer tills Chef nr. 2 hörde av sig igen. Nu hade han lösningen! CDA står för Chefen, Damen och Duktiga A. Han hade antecknat det för att komma ihåg att vi skulle åka till Skåne.

Vi köpte mängder med leksaker hos stora grossister och sedan åkte vi till Hotell Elite Marina Plaza i Helsingborg. Vilket lyxigt hotell! Dit kommer jag nog aldrig igen. Så här såg rummet ut som Duktiga A och jag delade.

När jag ser tillbaka på resan är det maten jag kommer ihåg. Smörgåsarna vi fick när vi kom fram, lunchen med det grymt goda filmjölksbrödet, smågodiset som var utplacerat runtom i lokalerna, kakorna och middagen på kvällen på båtrestaurangen utanför hotellet.

”Nu måste alla äta förrätt!” sa vår säljare bestämt. Och sedan huvudrätt och efterrätt. Jag återvände till hotellet med magknip.

Allt var bra med hotellrummet utom toaletten – den var så lyhörd! Jag låg och väntade och väntade på att Duktiga A skulle somna så att jag kunde smyga upp.
På morgonen sa Duktiga A; ”Damen jag vet inte om jag drömde, men det lät som om du var uppe och duschade inatt?” Det var förstås toalettstolen hon hörde. Flera gånger.
”Ja, jag har en fruktansvärd renlighetsfobi”, sa jag. Hellre renlighetsfobi än diarré.

Jag tror ju alltid att jag ska dö när jag är ute och reser. Särskilt när jag åker bil. Därför blev jag inte ett dugg förvånad när chefen slängde sig på bromsen och skrek ”Fan! Fan! Fan! ”
”Jaha”, tänkte jag och knäppte händerna. ”Nu är det dags. Nu är stunden kommen.”
Men det var bara en fartkontroll. En mc-polis körde faktiskt efter oss ett tag, men sedan försvann han. Kanske hade vi inte kört för fort när allt kom omkring.

Sedan var jag hemma igen. Men jag tror att resan inspirerade Prinsen för han hittade på något riktigt roligt åt oss. Återkommer om det.

Vaknade av att någon stod vid min säng. Hade just fått upp ena ögat halvvägs när en bixt smällde av.
Jäkla paparazzis!

Spårvagnen gjorde en häftig inbromsning. Jag tittade ut och fick syn på en cyklist som just cyklat över spåret. Det gjorde honom ingenting att det kom en spårvagn från varje håll, han måste ut precis mittemellan.
”Ja, det blev en stark inbromsning här. Det berodde på att det var en cyklist som tyckte att han hade mer bråttom än vi. Men det är ingen fara på taket”, sa spårvagnsföraren i högtalaren. Och så satte han på högtalaren igen och tillade; ”Det är ingen fara på spåret heller.”
Förarna försöker ofta vara lite roliga. Oftast blir det fel.

Och så blev det kladdigt i mitt block där jag satt och skrev en blogg. Idag vill jag ösa galla över dåliga pappor.

Det började i fredags när det kom in en man med sin lilla späda flicka. Han stank av sprit och det var bara fredag eftermiddag! Och även om han var snäll mot den lilla flickan så undrar man ju hur det blir resten av helgen. (Mamman var också med. Hon stank också av sprit.)

Idag hade jag en lite knatte i affären. Jag tror inte han hade fyllt 2. Han la upp den ena saken efter den andra på disken. ”Ska vi vänta tills mamma och pappa kommer?” sa jag snällt. ”Var är mamma och pappa?” frågade jag också, men jag tror inte att han kunde prata. Till slut tröttnade han väl på den mesiga expediten så han grabbade tag i några varor och tultade iväg ut ur butiken. Jag sprang rasande efter och nu började jag verkligen undra var föräldrarna var. Arbetskamrat Duktiga A kom till min hjälp och ringde vakterna. Vakten kom samtidigt som pappan dök upp. Han hade suttit på ett fik utanför vår affär. ”Vi har jättestora problem med honom”, sa pappan. ”Vi kan inte hålla koll på honom, han springer bara iväg.”
Men herregud! 2 år! Har du tänkt på att han blir 18 sedan! Håll fast honom! Bär honom! Ha honom i knät! Sätt honom i en vagn! Gå efter honom! Barn är ju sådana! Vad hade pappan trott?

Men sedan kom en idealpappa, en sådan man knappt trodde fanns. En som tillbringar en hel timma tillsammans med sin dotter på prinsessavdelningen. En som kan fundera på vilka olika slags kungligheter som passar i de olika kronorna och tiarorna. En som kan fundera på vilka varelser som passar i de rosa vingarna och vilka som passar i de gula. En som vill testa alla smyckeskrin med dansande ballerinor. Och hela tiden låta som om det var jätteintressant. Jag hade aldrig klarat av det. En sådan pappa vill man fotografera och sedan hänga upp fotot vid ingången under rubriken Månadens Pappa!

Jag glömde skriva det roligaste med farbrorn som skulle köpa en skämtsak till sin pappa. Eller kanske inte så roligt förresten. Han ville ha något som skrämde pappan. Jag föreslog allt möjligt som lät eller hoppade, men ingenting var bra.
“Ett avhugget finger då!” sa jag.
Då höll han upp sin ena hand där pekfingret saknades.

Vi har så konstiga kunder i leksaksaffären. En liten flicka var på väg ut ur affären med en dockvagn och Extraarbetare A sa till henne.
“Du ska inte säga till min dotter vad hon ska göra eller inte göra!” skrek hennes pappa argt.
“Om du håller på så måste jag ringa vakterna”, sa Extraarbetare A.
Då drog pappan dockvagnen in och ut i affären och skrek: “Ring då! Ring då!” Som ett litet barn. Hans fru stod bredvid och skämdes.

Idag hade jag en kund, något äldre än jag, som luktade starkt av sprit. Han skulle köpa en skämtsak till sin pappa som fyller 75 år, men han verkade mer intresserad av mig. “Kan du dansa som Tina Turner?” frågade han och dreglet rann utefter hakan. ”Är du gift?” frågade han också.
Och trots att jag inte kunde dansa som Tina Turner trodde han att om jag inte hade varit gift så kunde jag passat - till hans pappa! På 75 år! Jag blev så knäckt.